Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSPRITIDNINGEN NORDEN
381
Fig. 3. Tvärsektion av fartyget (A—B i fig. 1). Till höger visas
elevatorernas och sidopontonernas läge, då fartyget är lastat. Till
vänster detsamma vid lastningens början.
Sektionsaxlarnas 15 ändar äro försedda med
vinsch-hylsor (nockar) 70 (fig. 1), med tillhjälp av vilka i
pontontankarna inlastat kol eller annan last kan lossas
samt för timrets kvarhållancle efter lossning använda
kättingar kunna inhalas.
De nedre ändarna av ekvatorerna uppbäras av ett
löstagbart system av pontoner 17, vilka utgöras
av två pontonserier, sträckande sig utefter var sin sida
av fartyget på ett visst avstånd från
pontontanksyste-met, såsom framgår av fig. 1 och 3.
Å lastpontonens båda längskanter (relingar) äro
vridbart monterade tvenne serier .sidopelare 18
respektive, och detta så att pelarna kunna fällas upp
inifrån till det vertikala läge, som angives i fig. 3. Ele-.
vatorernas övre ändar uppbäras av längsgående balkar,
som i sin ordning uppbäras av närliggande stödpelare.
Pelarnas 18 form och de anordningar, genom vilka
de hållas i sitt arbetsläge bildar ett mycket viktigt
moment i uppfinningen, framhåller hr Johansson. De
måste vara kraftiga, men få ej vara alltför tunga, enär
de skola resas med handkraft. De måste vidare gå
genom vattnet med minsta möjliga friktion samt vid
timrets lossning icke blott kunna frånkopplas vid övre
änden utan även lösgöras vid sin nedre, så att fartyget,
då det vid lossning befinner sig på grundare vatten,
icke måtte av pelarna bindas fast vid bottnen eller
genom det i vattnet hoppackade timret.
Alla dessa syften nås, och detta enligt uppfinnarens
mening på ett förträffligt sätt, genom den
konstruktion, som visas i fig. 3. Patentbeskrivningen redogör
härefter för en del detaljkonstruktioner.
K. Nn.
Elektron, den lättaste lättmetallen.
Den lättaste av alla praktiskt användbara
metallege-ringar, elektron, vilken huvudsakligen består av
magnesium och aluminium, framställdes redan 1894. Den
förevisades för första gången offentligt år 1909 på
internationella luftfartskongressen i Frankfurt a. M.,
utan att likväl kunna slå igenom på grund av den
besvärliga framställningen och förarbetningen. Den
användes visserligen under kriget, men först efter detta
lyckades det a-tt göra elektron till en verkligt
högklassig produkt, Även framställningen, som nu bedrives i
stor omfattning av I. G. Farben A.-G. på elektrolytisk
väg, erbjuder icke längre några svårigheter.
Elektrons beståndsdelar äro magnesium och
aluminium med tillsatser av koppar, zink, mangan, nickel,
och silicium. Det har märkliga tekniska egenskaper.
Med en sp. vikt av 1:82 är det nära 40 % lättare än
aluminium och duraluminium och blott omkring
dubbelt så tungt som ek. Detta förhållande blir ännu
gynnsammare på grund av elektrons stora hållfasthet.
Medan nämligen aluminium tillåter en dragpåkänning
av 10—25 kg/kvmm, kan elektron belastas nästan
lika högt som duraluminium, alltså 18—43 kg/
kvmm. Detta betyder att man vid lika belastning
kan dimensionera konstruktionsdelar i elektron
klenare än i aluminium, så att en ytterligare
viktsbesparing ernås genom den mindre åtgången av
material. En aluminiumtråd med 1 kvmm
genomskärningsyta skulle kunna bära 18 kg, och vikten av en meter
sådan tråd skulle vara 2,7 gram. Men en elektrontråd
med samma dimensioner skulle bära 30 kg. För
upphängning av 18 kg behövde den endast hava ett
tvärsnitt av 18/30 eller 0,6 kvmm och skulle väga 0,6 x 1,82
eller 1,092 gram. Dvs vikterna av de båda lika
belastade trådarna skulle förhålla sig som 1,092 : 2,7= 1 : 2,5.
I praktiken ligga sakerna naturligtvis icke alltid så
gynnsamt till. Draghållfastheten beror på tillsatsen av
bestämda, ofta. små mängder av förädlade ämnen, även-
som på den mekaniska bearbetningen; genom
kalldragning ökas den i allmänhet, men minskas genom
upvärm-ning.
Utom dessa båda företräden, ringa vikt och .stor
hållfasthet, äger elektron ytterligare en del goda
egenskaper, som göra det konkurrenskraftigt gent emot
andra lättmetaller. Det lämnar ett tätt göt, är lätt att
bearbeta och kan valsas, pressas och dragas. Liksom
alla lättmetaller kan det även lödas. I praktiken
avstår man dock från lödning, emedan de genom
tillsatser förädlade legeringarna åter förlora sina goda
egenskaper vid den för lödningen nödvändiga
uppvärmningen.
Kemiskt reagerar elektron omvänt mot aluminium.
Mot lut och alkali är det hållbart, men icke gent emot
vatten och vattenånga. Man strävar därför med alla
medel att genom lämplig behandling före och efter
smältningen och genom legeringstillsatser övervinna
rostfaran, denna alla metallers farligaste fiende. Man
har grundade förhoppningar att denna svårighet skall
övervinnas, så att man når säkerhet även gent emot
havsvatten.
Den nj-a lättmetallen har med framgång använts för
olika industriella ändamål. Att den även är vuxen
långvariga påkänningar, visar exempelvis en
cigarett-skärningsmaskin för 1 000 cigaretter i minuten, vilken
till sina viktigaste konstruktionsdelar består av
elektron. En sådan maskin har redan utan väsentlig nötning
skurit fem miljarder cigaretter.
Men det egentliga användningsområdet för elektron
bestämmes naturligtvis av dess oerhörda lätthet. Det
innefattar alla industrigrenar, inom vilka rörliga
massor användas, alltså framför allt
transportmedelsindustrin. Henry Ford berättar i sin bok »Mitt liv och mitt
arbete», att han nått sina stora framgångar därför att
han insett lätthetens betydelse för automobilbygget.
Även i Tyskland använda stora firmor, såsom H.
Büs-sing i Braunschweig och Adlerverken i Frankfurt a. M.
mycket lättmetall, särskilt elektron. Så köra
omnibus-sarna i Berlin med hjul av elektron och hava med dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
