Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
INDUSTRI TIDNINGEN NORDEN 116
Raffinerade järnlegeringar med krom eller volfram.
Inom metallurgin är det väl bekant, att, om en
krommalm smältes med kol, den erhållna legeringen, känd
under namnet ferrokrom, är rik på kromkarbid. Den
svårighet, som i praktiken förefinnes för att avlägsna
det bundna kolet genom någon efterföljande
raffine-ringsoperation, har lett till det förslaget att
använda tillräckligt med kol och kisel i
ugnssmältningsopera-tionen för att reducera kiselsyra till kisel samtidigt
med de i malmen befintliga reducerbara metalloxidernas
reduktion. Härvid använder man sig av det kända
faktum, att närvaron av en tillräcklig mängd kisel i
en metall eller legering utestänger mycket bundet kol.
Den anförda processen bestod sålunda av två
operationer, först att smälta kromit och kiselsyra med
tillräckligt kol för att framställa en järn-kromlegering, som
är rik på kisel, och att sedan i en andra operation
oxidera kiseln i den utvunna legeringen genom att smälta
den med mera kromit i en elektrisk ugn.
Olägenheten med detta förfarande är, att den i den
första operationen utvunna legeringen innehåller en
märkbar mängd kol i form av kromkarbid, såvida icke
den utvunna legeringen är så rik på kisel, att den är
olämplig för att användas i den andra smältoperationen.
I varje fall oxideras och avlägsnas det i den första
operationen bundna kolet icke lätt från legeringen genom
smältning med mera kromit, emedan kromit är en
svårsmält malm. Den slutliga legeringen visar sig
sålunda innehålla all eller det mesta av kromkarbiden,
som bildats i den första operationen. För att undvika
bildning av någon märkbar mängd av bundet kol vid
framställning av legeringar med andra metaller, t. ex.
krom har det föreslagits att endast använda icke
kolhaltiga reduktionsmedel t. ex. kisel för reduktion av
malmerna av dessa andra metaller i en
ugnssmältnings-operation. En av engelsmannen TF. R. Saltrick gjord
uppfinning avser ett förfarande av detta slag.
Om ett kiselhaltigt, praktiskt taget kolfritt
reduktionsmedel, t. ex. ferrokisel, smältes med kromit i en
elektrisk ugn. kommer även den utvunna legeringen,
ferrokrom, att vara nästan kolfri. Härvid har det
antagits, att den enligt denna process utvunna legeringen
är nästan fri från kisel, om malmen och det kiselhaltiga
reduktionsmedlet användes i nästan ekvivalenta
mängder eller med malmen i ett ringa överskott. Försök hava
emellertid icke bekräftat detta antagande. Om
ferrokisel användes såsom reduktionsmedel, bildas ständigt
mer eller mindre kromki.sel genom förening av kisel i
ugnschargen med flytande krom. som utvinnes ur
malmen. Kromkiseln sjunker ned. från eller genom slaggen,
och legeras med det utvunna legeringsbadet. Även om
ett överskott av malm användes som en del av
smält-chargen. så bildas så mycket kiselsyra och silikat som
biprodukter vid reaktionen, att de förhindra en effektiv
raffinering av metallbadet, när ugnsvärmen bibehålles
efter smältnings- och reduktionsoperationen. Närvaron
av kisel såsom silicid i legeringsbadet undvikes sålunda
icke, och därav uppkomma även väsentliga förluster
av kromoxid i slaggen.
Saltrick avser att undvika eller förminska dessa
förluster av reducerbara oxider i slaggen och att samtidigt
säkerställa, att den slutliga legeringen är nästan fri
från skadliga metalloider.
Enligt hans metod underkastas järnlegeringen, som
först utvinnes genom reduktion i en elektrisk ugn av en
oxid eller malm t. ex. kromit med en ferrokisel med hög
kiselhalt eller en kisellegering av en lätt metall t. ex.
kalcium i den första operationen, därefter en
raffineringsoperation, som utgör den andra operationen, genom
att upphetta eller smälta den utvunna legeringsmetallen,
så att den smältes i ugnen med en tillräcklig mängd av
ett basiskt flussmedel och mera malm eller en tillsatt
lämplig reducerbar metallsyreförening, t. ex. genom att
smälta den utvunna legeringsmetallen med kalk eller
mera kromit och järnoxid. Malmen kan användas i
något överskott i första operationen, men är det en fördel,
att en raffinerad legering kan framställas, om
reduktionsmedlet användes i nästan ekvivalent mängd eller
till och med i något överskott vid reduktionsoperationen
för utvinnande av legeringsmetallen. Legeringen, vilken
utvinnes vid den första operationen, kan krossas och
blandas med den fasta, pulvriserade malmen eller
oxiden (t. ex. kromit) och basiska flussmedel (t. ex. kalk)
och smältas tillsammans i en elektrisk ugn, så att den
renade smälta legeringen sjunker under den bildade
sili-katslaggen ned i metallbadet, vilket samlas i eller vilket
förut framställts i ugnen. Vid det föredragna sättet
raffineras den vid den första operationen bildade
legeringen i smält tillstånd genom att helt eller delvis
borttaga slaggen och därefter inmata raffineringsmalmen
eller -oxiden och flussmedlen på det smälta metallbadet
och smälta och bibehålla dem i smält tillstånd på
legeringen, till dess överskottet av metalloider i legeringen
avlägsnats fullständigt eller nästan fullständigt. Enär
ett basiskt förfarande tillämpas, användas tillräckligt
med flussmedel (t. ex. kalk, flusspat och om så är
behövligt, natriumkarbonat) för att bibehålla den smälta
slaggen basisk, till dess raffineringsoperationen
avslutats. Både reducerings- och raffineringsoperationerna
kunna utföras i samma ugnshärd eller i skilda
ugnshärdar. Ugnshärdarna skola vara av ett icke kolhaltigt
material.
De särskilda reduktionsmedlen, som användas enligt
föreliggande sätt vid första operationen, bestå av
ferrokisel, som är rik på kisel, och kisellegeringar av lätta
metaller såsom magnesium och kalcium. Dessa utgöras
av elektriska ugnsprodukter med en mycket låg kolhalt.
Vid den! andra operationen användas reducerbara,
syrehaltiga malmer eller föreningar av de metaller,
vilka bilcla de i den slutliga legeringen ingående
metallerna. Sålunda kan man använda järnoxid (t. ex. hematit
eller titanhaltig järnmalm), kromit, rena kromoxider,
kromater (t. ex. av kalcium eller av alkalimetaller),
manganoxider eller -oxidmalmer eller sådana av nickel
och volfram. Emedan effektiviteten av
laffineringsmed-len i hög grad beror på deras flytbarhet under
raffineringsoperationen, har det visat sig, att slagger, som
innehålla järnmalm eller ett kromat, äro mycket effektiva
till följd a.v den lätthet, med vilken de reduceras till
metall eller lägre syre föreningar i ugnen. Vid
användandet av järnmalm, är det emellertid önskvärt, att en
kromoxidinalm eller -förening även är närvarande i den
smälta raffineringsslaggen, för att förlusten av krom
från det smälta badet, som raffineras, icke skall bliva
alltför betydande. Tydligen användes en tillräcklig
mängd av basiska flussmedel, t. ex. kalk. flusspat,
natriumkarbonat vid raffineringsoperationen, särskilt för
att kisel, då den oxideras, skall fullständigt avlägsnas
från det smälta badet och kvarhållas av slaggen. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
