Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
INDUSTRITID N INGEN NORDEN
banan var den gamla stråkvägen för emigranter från
New York till Dunkirk, N. Y., där resan fortsattes till
hamnarna vid de stora sjöarna oeh Chicago för dem,
som skulle längre västerut. När järnvägarna till
Chicago och andra städer blevo färdiga, togo de
emigranttrafiken och sjöfarten från Dunkirk och därmed
förlorade staden sin betydelse som sjöstad. I stället erhöll
Buffalo större betydelse såsom slutpunkt för skeppning
av vete och majs, som där omlastades på pråmar och
genom Eriekanalen transporterades till New Yorks
hamn för vidare transport ut på havet till främmande
länder. Susquehanna var en järnvägsstad liksom
Altoona, och Eriebanans lokomotivverkstäder voro
förlagda här. På ritkontoret arbetade två fransmän, en
tysk och tre amerikaner utom jag själv. Således ej så
stort som i Altoona. Ganska många svenskar voro
anställda i verkstäderna. Förmannen i smidesverkstaden
hade arbetat på Keillers verkstäder i Göteborg.
Förmannen i ångpanneverkstaden var även svensk och
likaså förmannen för svarvar och hyvelmaskiner. Läget
för denna stad var ganska egendomligt. Ett antal stora
höjder voro här grupperade och Susquehannafloden
slingrade sig fram emellan dem. Den längsta
horisontala gatan var precis lika lång som verkstaden, 700
fot, och mitt emot verkstaden låg stadens affärshus. En
del boningshus högre upp på höjderna kunde ej erhålla
brandförsäkring, enär det ej fanns vatten där och
tillträdet var alltför svårt. I stället för »traveling crane»
(travers) i taket användes här ett »transfere table»
(transportbord) drivet med stålkablar, och banan
löpte utefter hela längden av byggnaden mot den sidan
som vette mot gatan. Då transportbordet stod vid bortre
änden, hade man en fin bana för kapplöpning, och de
unga männen försummade icke tillfällena att använda
den.
Järnvägen från Susquehanna till Carbon Dale, Pa.,
hade stark stigning och godstågen måste använda en
»pusher» för att komma uppför till mer horisontal
bana. En av de sceniskt märkliga punkterna på Eriebanan
var en viadukt Starucca Bridge över en dalgång i
närheten av Susquehanna. Den var byggd av sten, hade
sexton spann och var omkring sjuttiofem fot hög.
Såsom en illustration, hur det gick till på den tiden, må
en händelse under min vistelse där anföras. En dag var
ett lag italienare (italienarna ha terrasserat US: s
järnvägar!) sysselsatta med arbete på linjen i närheten av
Susquehanna. Då kommo några »tramps», lösdrivare,
och befallde »hands up!». Italienarna lydde
ögonblickligen och deras kläder genomsöktes, men icke en cent
fanns där och i förargelsen häröver gav man en
italienare en revolverkula genom en av de uppsträckta
armarna. Då laget kom in till staden, blåste ångvisslan
och ett femtiotal frivilliga — och mycket villiga —
män beväpnades, vilket var en lätt sak, emedan de allra
flesta där i trakterna hade en bössa och i många fall
även revolver; en grupp sändes i vardera riktningen
av järnvägen för att rensa området från lösdrivarna
och det gjorde man också, men jag hörde ej av några
stupade eller fångade. Lösdrivarna begrepo mycket väl
att nu var det säkrast att försvinna från den trakten.
Det sades, att dylika skallgångar icke voro så sällsynta,
då »tramp»-problemet blivit alltför besvärligt.
Järnvägarna voro på den tiden favoriserade stråkvägar för
»tramps», och andra laglösa element i närheten.
Världskriget utplånade det romantiska i denna situation och
nu riskerar man arrest, om man går ett aldrig så litet
stycke på banan.
(Forts.)
Wesselmanns trebordsborrmaskin.
Vid senaste Leipzigmässan utställde Wesselmann
Aktiengesellschaft i Gera en hos dem tillverkad
borrmaskin med dubbla pelare (kolonner) och trenne bord.
Dess exteriör åskådliggöres av närstående reproduktion
av ett foto.
Maskinen framställes i trenne typer, vilkas
förnämsta olikhet är borrhastigheten. Den ena borrar hål upp
till 1 tums diam. i stål av 40 tons draghållfasthet eller
upp till 1V4 tum i gjutjärn, under det den andra typen
är avsedd för mjuka metaller och hål intill l1/^ tums
diam.
Såsom allmänt konstruktionsdrag har avsetts att
åstadkomma ett stadigt ramverk förmedelst fundamen-
Wesselmanns trebordsborrmaskin.
tet, pelarna och överstycket. Påkänningen i axiell led
på borrspindeln upptages lika av de båda pelarna,
varigenom man lär undvika de böjnings- och
vridningspåkänningar, som bruka förekomma hos vanliga
pelar-borrmaskiner. Såsom en härav ernådd fördel
framhålles att man icke riskerar brott i borrspetsen, då denna
genomtränger godset och därvid plötsligt får ökad
hastighet. Mekanismen tillika med det elektriska
driv-maskineriet är fullständigt inkapslad. Samtliga
mönöv-reringsrattar, handtag, stänger etc. äro anordnade på
maskinens framsida på lämplig höjd. En märklig
detalj är hastighetsindikatorn för borrspindeln. Vidare
finnas bl. a. en visartavla för matningshastigheten och
mätare för strömförbrukningen — jmfr fig.
Dimensionerna framgå av följande uppgifter. Måttet
från borrspindelns centrum till centrum av vardera
pelaren är 12 tum, maximumavståndet mellan spindeln
och ett bord är 21 tum och mellan spindeln och
fundamentet 44 tum. Borrspindelns diameter är 1% tum och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
