Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRITIDNINGEN N OR DEN
357
Författaren mötte för någon tid sedan ett dylikt litet
problem, vars lösning måhända kan erbjuda ett visst
intresse även utanför den arbetsplats, som närmast
berördes.
En befintlig, äldre anläggning arbetade med 110 volts
likström. Man ville från den plats, där
likströmsanläggningen fanns, utdraga en ledning till en större lantgård
på några kilometers avstånd. Effektbehovet rörcle sig
om cirka 30 kW. Att låta överföringen ske medelst
likströmmen var ju under sådana förhållanden uteslutet,
Man ville vidare åstadkomma en anläggning, ,som vid
avsändningsstationen skulle som förut kunna arbeta utan
ständig tillsyn.
Saken ordnades på följande sätt.
För överföringen valdes trefasström, 1 500 voit, som
erhölls från en omformare likström-trefas med
tillhörande transformator. En trefasgenerator har emellertid
ett så pass avsevärt spänningsfall mellan tomgång och
fullast, att den ej kan gå med samma magnetisering vid
de olika belastningsfall, som ligga mellan dessa båda
gränser. Något måste göras för att kompensera detta
spänningsfall. Dock var det naturligtvis önskvärt att
så litet som möjligt krångla till anläggningen med
automatisk spänningsregulator o. d.
I stället kompounderades trefasgeneratorn på
följande sätt.
I ovanstående kopplingsschema betecknar a
likströms-motorns armatur och b dess fältlindning. Med c
betecknas tillhörande startmotstånd.
Trefasgeneratorns armatur betecknas med d och dess
normala fältlindning med e samt tillhörande fältreostat
med h. Förutom denna normala fältlindning e är
emellertid trefasgeneratorn utrustad med en
kompoundfält-lindning / (maskinen gjordes av den typ, som har
roterande armatur och stillastående fält). Genom
fältlindningen † ledes motorns armaturström på sådant sätt, att
de båda fältlindningarna e och / samverka.
Om nu belastningen på trefassidan stiger, blir
samtidigt motorn mera belastad, och strömmen genom
kom-poundfältlindningen stiger. Därigenom stegras
magnetiseringen, och kompensering för trefasgeneratorns
spänningsfall erhålles.
Den invändningen kan göras mot anordningen, att
ingen kompensering erhålles för spänningsfall,
förorsakat av wattlös ström, som ju ej förorsakar belastning
på likströmssidan. Men i regel bli ju under olika
belastningsförhållanden sammansättningen av effektström
och wattlös ström någotsånär likartad från fall till fall
(vid en och samma anläggning), åtminstone vid en
anläggning som den ifrågavarande, där en belastning av
fullastens storhetsordning aldrig ifrågakommer, utan
att den förorsakas av en och samma
förbrukningsapparat, nämligen tröskmotorn. Man kan därför taga till
kompoundlindningen f så riklig, att den säkert räcker
till, och sedan genom prov en gång för alla inställa
kom-pounderingsgraden genom t. ex. ett med
kompoundlindningen parallellt lagt reglerbart motstånd g.
Naturligtvis kan man därvid göra kompounderingen tillräcklig
även för linje och ev. transformator vid
mottagningsstationen.
Anläggningen fungerade vid avprovningen på ett
tillfredsställande sätt och har, såvitt författaren har sig
bekant, fortsatt att göra så.
I fråga om regleringshastighet är ju anordningen att
jämföra med en snabbregulator fastän ofantligt mycket
billigare och framför allt solidare och mindre ömtålig
än en sådan. Dess användningsområde är dock givetvis
relativt inskränkt, beroende därpå att de
förutsättningar, som förefunnos i det. här relaterade fallet, ej ofta äro
för handen.
Förf. har ej haft anledning att forska efter
prioritets-förhållandena beträffande förslaget i fråga, men,
alldenstund varken han själv eller någon vid den arbetsplats,
där han vid tiden för anläggningens utförande hade sin
verksamhet förlagd, ej heller leverantören, som utförde
anläggningen, förut ägde kännedom om
kompounderings-metoden, anser han sig som upphovsman till densamma.
BROAR AV ARMERAD BETONG.
Av Nils A. Ranow, ingenjör C. T. I.
Broar hava under ett flertal år utförts av betong eller
armerad betong. I början utfördes endast valvbroar med
mindre spännvidder. Härvid kopierades stenvalvstypen.
Stenen utbyttes mot betong, och ofta stenbekläddes
synliga ytor, så att betongbron fick samma utseende som
en stenbro. Betongen i såväl valv som sidomurar
utfördes vanligen i mycket mager blandning, och inlades
ofta sparsten. Emellertid är denna brotyp ganska
oekonomisk och användes numera endast för mindre spann
och där fast undergrund förefinnes.
För större spännvidder gjordes bron »öppen»,
sidomurarna ersattes med pelarskärmar eller pelare. Härvid
uppbars farbanan av en platta med sekundär- och
huvudbalkar, allt av armerad betong.
Om fria höjden under farba.neplanet var för ringa för
att kunna utföra ovannämnda brotyp, användes en typ,
som vanligen kallades »Båge med dragband». Dylika
betongspann upplades på stöden, landfästen och pelare,
på samma sätt som vanliga järnspann och kunde
sålunda direkt ersätta järnöverbyggnaden i äldre brotyper.
Nämnda brotyper användas icke så ofta numera. I
stället för de från stenvalvstypen kopierade
betongbroarna. med sidoskärmar användes ofta helt andra
brotyper. Bland de vanligaste, äro balkbroar, rambroar, balk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
