Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
INDUSTRITID N IN GEN NORDEN
NAGRA ÅTERBLICKAR OCH FRAMTIDSFÖRHOPPNINGAR
INOM DEN KEMISKA INDUSTRIN.
Av Otto Cyrén, ingenjör C. T. I.
Om man ser tillbaka på förhållandena i mitten av
90-talet, då jag läste kemi och kemisk teknologi på
Chalmers, måste man medge, att denna gren av vetenskap
och teknik gått framåt med jättesteg. Icke minst
världskriget bidrog till att föra den ett gott stycke framåt;
det var den gamla satsen om »nöden som
uppfinningarnas moder», som i hög grad besannade sig. Just
kemisterna måste under krigsåren ingripa överallt; det var
i främsta rummet på grund av deras forskningar, som
anskaffningen av ammunition och annan krigsmateriel,
gödselämnen, livsmedel, legeringar m. m. berodde.
Av de frågor, som på 90-talet syntes särskilt
brännande för den närmaste framtiden, var det ingen som så
imponerade på mig som kvävefrågan. Det framhölls då
med rätta, att naturförekomsterna av chilesalpeter en
gång måste sina, varför det vore en av kemins viktigaste
framtidsmål att framställa salpeter resp. andra
kväveföreningar med luftens kväve som råvara. Kvävet var
det viktigaste av gödselmedlen och en nödvändighet för
jordens odling och människosläktets utveckling, vidare
voro kväveföreningarna de grundläggande för all
tillverkning av krut- och sprängämnen.
Problemet äj nu — man kan säga fullständigt löst.
Såväl tyskarna Frank och C a r o som norrmännen
Birkeland och E y d e kommo med lösningar efter
skilda metoder redan i början av vårt århundrade, men
den tyska Haber- Bosch - metoden, som utarbetats
kort före kriget, blev den, som helt slog igenom. Dessa
tyskar voro de första, som lyckades med
ammoniaksyntesen i stordrift, dvs att genom förening av vätgas och
kvävgas framställa ammoniak, vilken sedan om så öskas
kan oxideras till salpetersyra. Efter denna metod förser
Tyskland numera ca hälften av hela
världskonsuintio-nen, ett oerhört resultat på så kort tid! Fransmannen
Claude och italienarna F a u s e r och C a s a 1 e ha
utarbetat liknande metoder, enligt vilka vätgasen
framställes på elektrolytisk väg och kvävgasen genom
fraktionerad destillation av luft, dessa kräva därför icke så
stora anläggningar som tyskarnas, vilka utgå från
vattengas och generatorsgas, och ha funnit användning i
ett stort antal länder, även i vårt.
Kvävefrågans lösning är ett glänsande exempel på den
moderna »gaskemin», synteser ur gasformiga råmaterial
med tillhjälp av olika katalysatorer. Liknande synteser
äro bl. a. framställningen av ättiksyra och alkohol ur
acetylen, metanol och andra alkoholer ur koloxid och
väte osv. Högre alkoholer och deras estrar ha ju på sista
tiden funnit en betydande användning som
lösningsmedel för de moderna cellulosalackerna. Härtill ansluta sig
de nyaste tillverkningsmetoderna för brännoljor ur fasta,
flytande eller gasformiga råämnen. Mest bekant är dr
F. Bergius’ förfarande att hydrera kolen, dvs att
vid 150—200 atm. tryck och ca 400° C behandla kolen
med vätgas, varvid ända till 60 % oljor och 20 % gaser
erhållas, samt professor Fr. Fischers förfarande
att ur vattengas med tillhjälp av vissa katalysatorer
framställa petroleumliknande produkter. Den stora tyska
färgkoncernen I. G. Farbenindustrie Aktiengesellschaft
tillverkar konstgjord bensin efter egna utarbetade meto-
der, som i någon mån stödja sig på båda dessa
förfaranden och med både brunkol och tjäroljor som
utgångsmaterial; tillverkningen uppgick år 1928 till ca 70 000
ton bensin o. a. brännoljor. I konkurrens med I. G.
torde även vissa stora kolintressenter vid nedre Rhen
arbeta med problemet. I såväl England som USA (bl. a.
Standard Oil Co) arbetar man ävenledes därpå, m. 1. m.
i direkt samarbete med I. G. Försöksfabriker hava även
därstädes varit i gång och enligt senaste meddelanden
torde anläggningar för stordrift snart vara att förvänta.
Motortrafikens enorma utveckling har förorsakat en
brist på flytande motorbränsle, dvs förstklassig
»natur»-bensin, och man har tvingats i stor skala övergå till
den sämre »krack»-bensinen, vilket ökat svårigheterna
med den s. k. knackningen i de moderna motorerna med
högre kompression. Dessa svårigheter ha mötts i USA
med tillhjälp av den giftiga »etylbensinen»
(innehållande tetraetylbly), i Tyskland med motalin
(innehållande järnkarbonyl) ocli i Sverige genom »lättbentylen».
Det visade sig nämligen, att en tillsats av 25 % absolut
alkohol (sulfit-) ger ett idealiskt motorbränsle. Vi äga
annars inga flytande motorbränslen i vårt land, utan
måste ställa alla våra förhoppningar till oljeskiffern,
varav betydande kvantiteter finnas. Oljehalten är
visserligen icke hög, men vi vilja hoppas, att det skall
lyckas ingenjör Sven Bergh, som trots mycket
motstånd och stora svårigheter nedlagt ett betydande arbete
på detta problem, att inom en nära framtid komma till
en rationell lösning, vilken bleve av största betydelse
för vårt land.
I detta sammanhang borde kanske också den s. k.
»blaiigasen» omnämnas, som dr B 1 a u visserligen
uppfann redan för 25 år sedan, men nu först fått stor
användning i Zeppelinarna och troligen hör framtiden till.
Blaugasen är en med konst framställd oljegas, som är
relativt explosionssäker och har samma sp. v. som
luften, vilket är av stor vikt för luftfartens ekonomi. Om
nämligen en del av luftskeppets celler fyllas med denna
blaugas och efter gasens användning med luft,
förändras ej skeppets stabilitet. Vid användning av flytande
bränsle lättar skeppet och måste för att behålla sin
stabilitet tyngas, dvs en del av den värdefulla lätta gas, som
fyller de flesta cellerna, måste släppas ut.
Av andra gaser än de förut nämnda torde kloren
numera huvudsakligen framställas genom
alkalielektroly-sen. Då den i komprimerat tillstånd kan lättare
transporteras, har denna vunnit vidga"d användning, bl. a. för
vattenrening. Överhuvud taget har den elektrokemiska
industrin gått framåt med jättesteg, den var i mitten av
90-talet ännu icke av någon betydenhet. Inom de sedan
grundade karbid-, kalkkväve- och kloratindustrierna har
Sverige varit med bland de ledande länderna. Även
alka-lielektrolysen kommer till stor användning hos oss och
framför allt har den svenska tillverkningen av kemiskt
rent natron vunnit internationell marknad. Utomlands
tillverkas ett mycket stort antal kemikalier efter
elektrokemiska metoder.
Genom clen nyare komprimeringstekniken har ett, stort
antal gaser funnit ökad användning för en mängd olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
