Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VATTEN
Kap. 27. Vatten
I naturen förekommer vatten som yt*
vatten (åar, floder och sjöar) och som
grundvatten. Ytvatten är mer eller mind*
re grumligt, färgat av humusämnen och
bakteriellt förorenat. Halten lösta salter
är vanligen obetydlig och hårdheten låg.
Grundvatten är i allmänhet klart, färg*
styrkan och halten av organiska ämnen
låga och den bakteriella föroreningen
ringa. Halten lösta salter, särskilt av hård*
hetsbildarna (kalcium och magnesium), är
i regel hög. Grundvatten blir vid filtre*
ringen genom marken ofta syrefritt och
kan då lösa järn och mangan i tvåvärd
form. Dessa metaller oxideras och utfällas
som bruna eller brunsvarta oxidhydrater,
när sådant grundvatten kommer i berö*
ring med luftens syre.
Rening av vatten
Alltefter kvaliteten hos det till buds
stående råvattnet och anspråken på det
renade vattnets beskaffenhet komma olika
reningsmetoder till användning. I vissa
fall äro fordringarna på vattnets kvalitet
låga, och särskilda reningsåtgärder kunna
då vara obehövliga. Även när fordringar*
na äro mycket höga — t. ex. vid vatten*
ledningsvatten — kan rening undvaras,
om man har tillgång till ett järn* och
manganfritt grundvatten.
Som ytvattentäkter äro sjöar på grund
av den jämnare vattenbeskaffenheten i
allmänhet att föredraga framför floder.
Vattenintaget bör förläggas till en plats,
där den naturliga vattenomsättningen är
god. Råvattnet passerar silar (ramsilar,
trumsilar), där grövre föroreningar från*
skiljas. Vid vissa fabrikationsvatten och
vid kylvatten utgör silningen ofta den
enda reningsproceduren. Vanligen är det
önskvärt, att vattnet undergår ytterligare
reningsoperationer. I så fall ingår i re*
ningen alltid en filtreringsprocess. Man
skiljer mellan långsamfilterverk och snabb*
filterverk. I snabbfilterverken föregås re*
ningen ibland av kemisk rening, varvid
föroreningarna utflockas med hjälp av
koagulationsmedel (aluminiumsulfat, kalk).
I långsamfiltren passerar vattnet en ca
1 m hög sandbädd med en hastighet av
ca 100—200 mm/h. Vattnet blir genom
filtreringen klart, och i råvattnet even*
tuellt förekommande lukt och smak för*
svinner vanligen helt. Den bakteriologiska
beskaffenheten förbättras i hög grad. Hal*
ten i vattnet lösta organiska ämnen sjun*
ker, dock endast obetydligt, och de lösta
salterna påverkas ej. Långsamfiltrering an*
vändes i stor utsträckning för rening av
ytvatten till vattenledningsvatten i städer
och samhällen, där metodens fördelar, i
första hand förbättringen av vattnets fysi*
kaliska och bakteriologiska beskaffenhet,
komma till sin rätt. Platsbehovet är myc*
ket stort, och de ofta återkommande rens*
ningarna, varvid det översta sandskiktet i
de igensatta filtren avlägsnas för hand,
äro tämligen arbetskrävande. Av nämnda
skäl ha långsamfiltren icke vunnit någon
utbredning inom industrien.
I snabbfiltren passerar vattnet en 0,7—
1,5 m hög sandbädd med en hastighet av
ca 5 m/h. De uppslammade ämnena av*
lägsnas mer eller mindre fullständigt, be*
roende på partikelstorleken, kornstorleken
hos filtersanden, sandbäddens djup osv.
När filtermotståndet stigit till en viss
gräns, rensas snabbfiltren genom retur*
spolning. Vatten inledes underifrån och
får med stor hastighet passera filterbäd*
den. Det med föroreningar starkt be*
mängda spolvattnet ledes bort i avlopps*
ledningarna. Snabbfiltrering är närmast
att jämföra med en mycket effektiv fin*
silning av vattnet. Någon påtaglig för*
bättring av vattnets bakteriologiska be*
skaffenhet eller eventuellt förekommande
lukt och smak erhålles ej. Metoden bör
därför endast undantagsvis — vid särskilt
goda råvatten — användas vid beredning
av vattenledningsvatten. Om fordringarna
på det renade vattnets färgstyrka eller
bakteriologiska beskaffenhet äro höga, kan
vattnet före snabbfiltreringen behandlas
med aluminiumsulfat och (vanligen) kalk.
Med kalken inställes lämplig surhetsgrad
(pH ca 6) vid den kemiska utflockningen.
Efter kemikalietillsatserna omröres vattnet
ca 30 min. i särskilda flockningskammare.
Därvid bildas flockar av aluminium*
hydroxid, vilka innesluta uppslammade
partiklar och bakterier och adsorbera i
vattnet förekommande humusämnen. Hu*
vudparten av flockarna få sedimentera i
362
INGEN JÖRSH ANDBOKEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
