Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Den nya människoskildringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NYA MÄNNISKOSKILDRINGEN.
1 Werther och Wilhelm Meister har Goethe tecknat tvenne
karaktärer, vilka blivit typiska för den nya litteraturepoken. I Werther
ligger revolutionen; Werther är en utmaning mot livet självt. Denne
Werther, vilkens karaktär har sitt värde däri, att han icke är skapad
för livet, och vilkens självmord endast är en konsekvens av hans
naturliga läggning — denne Werther framstår såsom den förste i den rad
av uppviglargestalter, som under det nittonde århundradets förra
hälft komma till synes litet varstädes i de europeiska ländernas
litteratur. Chateaubriands René, Byrons korsarhjälte, Lermontovs
hårdsinta och Mickiewicz’ vekhjärtade heroer — alla äro de individen
som trotsar världen, alla hava de Werthers blod i sina ådror. I det
nittonde århundradets människoskildring tilldrager sig denna
riktning huvudintresset.
Icke tillnärmelsevis lika framträdande är den motsatta typen,
Wilhelm Meister. I fråga om denna är icke konflikten med livet det
sista och det enda; genom konflikt med livet leder utvecklingen till
en djupare uppfattning av livets betydelse, till ett alltjämt mera
innerligt förhållande till livsmakterna. Den tyska romantiken
uppfattade denna typ individualistiskt, den såg i densamma det stora jagets
segersång och förde snart detta jag upp genom de sju himlarna. I
Novalis’ »Ofterdingen» ville Henrik »omstörta solens rike». Under
århundradets lopp har man emellertid hållit sig mera nere på jorden,
om det ock varit och förblivit en huvuduppgift för romanen att leda
en karaktär fram till förståelse av livets mening och till känsla av dess
betydelse.
Ett av huvudverken i vår tids romanlitteratur, Tolstojs »Anna
Karenin», slutar med följande utbrott av Ljevin:
»Om det som jag känner är tro, så har tron omärkligt smugit sig
in i min själ och satt sig fast där. Men har jag själv därför blivit en
annan än förut? Nej! — — — Men mitt liv har nu icke endast som en
helhet, utan i vart och ett av sina ögonblick fått mening och
betydelse för mig, ty nu, då jag betraktar det goda i trons belysning,
känner jag också kraft att ingjuta det, som gott är, i var och en av mina
handlingar.»
Tolstojs Ljevin är en efter vår tid lämpad ny upplaga av Wilhelm
Meister: livets mening och betydelse samt kraften till att göra det
goda — det är dit romanerna av denna art vilja leda sin hjälte, och de
vilja föra honom dit utan att göra honom till någonting annat än vad
han är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
