Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Den nya människoskildringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NYA MÄNNISKOSKILDRINGEN.
historikern Edmund Gosse gör den träffande anmärkningen, att den
omvälvning, som den nu antydda utvecklingen av romanen medförde
inom litteraturen, är lika stor som den, vilken inom
kommunikationsväsendet framkallades av järnvägarna. Att helt vanliga människors
enkla levnadsöden kunde hava litterärt intresse, det var den stora
upptäckten.
Men härmed kom det också uppenbarligen på romanens lott att
övertaga en mäktigt krävande uppgift.
Detta visade sig i Tyskland under Sturm-und-Drang-tiden. Då
trampades alla regler i stoftet, romanens kostnärliga form blev
upplöst och genom upplösningen frigjord. Vid sidan av en så fast
sammanfogad komposition som Goethes »Werthers Leiden» se vi en så
alltomfattande som samme diktares »Wilhelm Meisters Lehrjahre», som
är än avhandling, än sånger. Romanen var fri; den kunde som
uttrycksmedel låta vilken diktart den själv ville komma till användning, ja,
den kom också i ett mycket innerligt förhållande till vetenskapen.
Denna idé förfäktades av den romantiska skolans kritiker, Fr. Schlegel;
romanen borde ej hava någon bestämd konstnärlig form, enär den
skulle vara det fulltoniga uttrycket för den konstnärliga andens
allsidighet och obundenhet; men av samma skäl skulle den också bliva det
alltomfattande uttrycket för sin tid. Vad Homeros’ episka dikter
varit för sin tid, det skulle romanen bliva för vår.
I vår tid göra sig både den obundna friheten och den konstnärliga
uppgiften allt fortfarande gällande; men de hava ingenting med
varandra att göra. Lyriska naturer sådana som en Björnson eller en
Drachmann kunna sprida sina sångers guldregn ut över sina romaner,
men förhållandet mellan romanen och lyriken har blivit utan betydelse.
Helt annorlunda ställer det sig med romanens förhållande till
vetenskapen. Romanen har blivit ett slags pendang till den
vetenskapliga framställningen. Genom romanen skola vi lära känna
människor, och vid värdesättningen av en roman tager man i vårt
århundrade först och främst hänsyn, icke till framställningskonsten, utan
till den psykologiska djupblick, som röjer sig i densamma. Roman
är i främsta rummet själsanalys och först i andra hand
skildringskonst. Ja, den franska romanens stormästare, Balzac, ville genom
sina romaner rent av bliva en »docteur ès sciences sociales», och Zola
har ju ofta framhållit, att hans naturalistiska romaner representera
den moderna vetenskapens tendenser, överflyttade på det litterära
området.
*k
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
