Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. "Emigrationen till det inres värld"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIGRATIONEN TILI. DET INRES VÄRLD.
eller sorg, likgiltigt vilket, blott det undgår tomhet och leda vid
tillvaron.
Renés hjärta är fullt, men intet har han att fästa det vid; han är
sorgfull, men har intet att sörja över, och därför är hans sorg utan
gränser; hans åtrå har lidelsens hela glöd, men saknar fullständigt
lidelsens starka vilja. Han flackar omkring i öster och väster och får
därvid känslan av världens förgänglighet. Han sitter på Etnas topp;
det är som en bild av hans sinne och hans öde — en värld oändligt
stor, men försvinnande liten för hans ögon, och vid sidan av honom
kratern med dess avgrund. Vid sin faders dödsläger blir han till den grad
gripen av evighetstanken, att denna förlänar hans sorg en höghet, som
kommer honom att känna sorgen nästan som en glädje. Den samling
människor, som omger honom, verkar irriterande på honom, därför
att han i deras sällskap måste lägga band på sina stora känslor; han
känner leda vid livet omkring sig, därför att det ständigt upprepar
sig självt. Endast den honom omgivande naturen förmår gripa honom
genom sin rika fullhet.
Men han är i saknad av en kvinna som han kan älska. Och när
hans syster tar sin tillflykt till klostret, därför att hon gripes av lidelse
för sin bror, så verkar det grymma och fasansfulla i detta lockande
på honom. Vid systerns invigning till nunna bölja i hans sinne lågorna
av en brand, som än tar sig uttryck i glödande andakt, än i trots, och
han uppträder störande vid ceremonien genom att på ett lidelsefullt
sätt bjuda systern det farväl för tid och evighet, för vilket ceremonien
själv var ett uttryck. Sedan är »det ovanliga i hans sorg» honom en
tröst. »Man njuter av det som är ovanligt, till och med när det är en
olycka.»
Denna sorg är helbrägdagörelsen från tomhet och leda. Det är
nämligen känslans höga temperatur som utgör huvudsaken; om
känslan framträder i form av lust eller kval, betyder däremot ingenting.
På fantasiens mottaglighet brytes karaktärsfastheten.
I »Les martyrs», en roman om förföljelserna mot de kristna, har
Chateaubriand låtit oss göra bekantskap med en antik motsvarighet
till René. Eudorus — så heter han — håller stånd mot allt
provocerande; förföljelserna endast väcka hans åtrå efter martyrskapet.
Men medan han i Rom får leva i en hednisk atmosfär bland
byggnadsverk från den stora tiden, sviker han kristendomen. Och gallerfursten
Senegax’ dotter Velleda, jungfruprästinnan hos Scine-öns
blodkrävande gudinna, är honom övermäktig. Hennes lidelse lockar med all
övertrons gruvsamhet; gång på gång avvisar han henne, men som
ödesbestämd kommer hon åter. Och i stormnatten vid havet, då allting
skakar av stormilar och böljesvall och vestalens fantasi fyller luften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
