Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. "Emigrationen till det inres värld"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIGRATIONEN TILI. DET INRES VÄRLD.
knän; den har lyst frid över deras grifter, dess mörka, allvarliga
katedraler leda sitt ursprung från forntiden och äro alltigenom fyllda av
de hädangångnas släkten, dess högtidliga ceremonier fylla själen
med sublimt vemod. Och kristendomen förstår människohjärtat,
Men förstår, att människohjärtats väsen är det eviga begäret.
»Knappt har själen vunnit vad den åtrått, förrän den begär på nytt.
För själen är ej världsalltet nog — endast oändligheten kan
tillfredsställa den.»
Därför blir kristendomen hjärtedjupets religion; den har bevarat
»skymningen», »avståndsbelysningen» över »hjärtats avgrund», den har
»fyllt seglen för dygden och mångdubblat samvetsstormarna kring
lasten».
Det är med andra ord en »emigration till det inre» som utgör
kristendomens väsen. Genom kristendomen bliva både dygd och last
mera lockande — Chateaubriand pekar i detta avseende fram mot
Baudelaire. Och det »inre», till vilket emigrationen äger rum, det är
oändligheten i människohjärtat, och den har skapat naturen som sitt eget
väsens avbild. Den antika naturåskådning, som gjort sig gällande
från renässansen fram till revolutionen, hade uppfyllt naturen med
en del gudomliga väsen av andra och tredje ordningen, nymfer, fauner,
Luna och Zefyr. Dessa naturgudomligheter har kristendomen jagat bort,
»Floderna hava krossat sina små urnor. Nu störta de djupets
vatten ned från bergens tinnar. Den sanne Guden har vänt åter till sina
verk och skänkt naturen sin oändlighet.» Skogarna äro befriade från
sina fauner och fyllda med den oändliga gudomen. »Profetia och
visdomsgåva, mysterium och religion synas dväljas i deras heliga djup
evinnerligen.»
Det nya i den uppfattning av naturen, som utmärker vårt
århundrade, ligger däri, att vi njuta av naturen i och genom att bliva
överväldigade av densamma. Chateaubriand förnimmer Gud i naturen,
när han vid solnedgången står framför det oändliga havet, när han
ser månljuset sila ned mellan trädkronorna i urskogen och när
han hör Niagara brusa i fjärran. Hans Gud är den oändlige, den
hemlighetsfulle — han är emigrantguden, det ensamma, gåtfulla,
gränslösa jagets Gud.
Detta jag har Chateaubriand tecknat i sin »René».
Han namngav dess väsen med det uttryck, som träffar dess
grundackord: le vague des passions. Detta är det jag, som vill leva livet
från höjden av sin längtans drömmar, som städse föraktar det som är
smått och obetydligt, som känner leda vid livets alldagligt enformiga
upprepningar, men har en fantasi, som ständigt är mottaglig för de
tusenfaldiga intryck livet har att giva. Detta jag söker livet i glädje
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
