Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Korsaren och hans efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORSAREN OCH HANS EFTERFÖLJARE.
Orienten och Södern; hjältarna i dem höra hemma mitt ibland Österns
vilda religionsfejder och allsköns lössläppta lidelser; Söderns heta sol
och Söderns vildhet giva sig tillkänna hos dem och omkring dem.
Orienten och Södern blevo från och med Byron det rätta romantiska riket.
Dessa demoner i människohamn måste höra hemma i det land, där
renegater voro de styrande, och på det hav, där sjöröveriet var en
fast institution och blivit erkänt av de europeiska makterna.
Men Södern verkade även på en annan sida av Byrons väsen. Dess
frivola och lätta seder framlockade i hans poesi den dandy, som han
själv med fulländad bravur spelat i Londons salonger. Han stod där
med ens fix och färdig. Form och ton hade Byron hämtat från
renässansens hovdiktare Ariostos leende skildringar av Rolands och
Rinaldos riddarbedrifter, hållna i den eleganta, parlandoverkande
ottave-strofen. Här kunde Byron i en form av alltid lika utmanande
vårdslös elegans giva sitt ystra gäckeri med både ämne och publik
fritt spelrum.
Början gjordes med »Beppo», en liten lättfärdig historia från
karnevalen i Venedig, som han berättar under otaliga avvikelser från det
egentliga ämnet för att få tillfälle att prata om allt möjligt och först
och främst för att på ett spefullt sätt framhålla motsättningen mellan
den moraliskt anständiga Norden och den frejdiga Södern, som inte
låter genera sig av några moralbegrepp. Men denna dandyhållning
blev för Byron en förträfflig utfallsställning, vilken diktaren förstod
att till fullo utnyttja, när han i »Don Juan» öppnade sitt krig mot
allt och alla.
Denna dikts väsen är motsägelse, motsägelse mellan ämne och ton,
enär Byron skildrar de vildaste scener med en raljerande kyla, som
gör det hela till en ännu större styggelse än det i själva verket är.
»Don Juan» innebär än vidare en motsägelse mellan innehåll och form,
så till vida som diktaren under sitt kåserande ständigt släpper ämnet
ur sikte för att tala om allt möjligt annat och sedan gör den ironiska
frågan: var var det jag slutade? Men i ännu högre grad är denna dikts
väsen en motsägelse mellan diktarens hållning och hans egen stämning,
enär den påsmetade chevalereska likgiltigheten överskyler en inre
revolt och ett rasande anlopp mot hela den anda, som behärskar hans
publik och sätter sin prägel på dess idéer.
De tyska romantikernas »vironi», deras lek med illusionen, har i
»Don Juan» fått en bestämd form och gestalt, och denna är den
lättsinnigt nonchalante dandyn, som tar allting så sorglöst, även när det
gäller de värsta styggelser, och med en blaserad min slår bort i vädret
den stämning, som alstrats av det poetiska i hans egen dikt. Denna
ironiska lek är här icke slag i luften, utan den har fastmera en
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
