Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Korsaren och hans efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORSAREN OCH HANS EFTERFÖLJARE.
uppgift: den vill krig med det borgerliga samhälle, som omger den,
krig mot dess halvhet och ynkedom liksom ock mot dess patentmoral
och dennas många skröpligheter. Ty det finnes eft som består i den
allmänna upplösning, vilken diktens sexton sånger låta oss bliva
vittnen till, och detta enda är Byrons trots mot hela världen.
* g
Byrons inflytande kom att sträcka sig över hela Europa. Man kan
knappast träffa på något verk av större betydelse inom något
europeiskt lands litteratur på 1820- och 1830-talen utan att se en reflex
av korsaren eller av Don Juan. Korsaren återfinner man i Paris
(Mussets »Rolla»), i Italien (nden onämnde» i Manzonis »De trolovade») och
i Ryssland hos Puschkin och Lermontov. Don Juans form och stil
gå igen i Paludan-Müllers »Adam Homo», i Puschkins »Eugen Onegim»
och i Mussets »Namouna». Men lika påfallande som typens
utnyttjande i oförvanskad form är, lika påfallande äro dess variationer.
Mäktigast av dessa korsargestalter verkar Manzonis stolte »onämnde».
Men Manzoni hade blivit en troende kristen, innan han blev byronian.
Hans hjärta klappade för allt ädelt och stort, även om storheten låg i
förvildning, och det var hans tro, att hans hjärtas milde, allt försonande
Gud hade en särskild uppgift i att vända de stores och stoltes sinnen
till det goda. Därför tecknar han den onämnde på hans otillgängliga
borg mörk och trotsig, men ädel och högsinnad. Och hans högsinthet
ger sig till känna just däri, att han icke finner någon ro. Hans tygellösa
oro skapar ingen lycka, ingen frid; bakom trotset lurar känslan av att
vara övergiven av Gud.
Gentemot denne mörke och stolte onämnde har Manzoni tecknat
sitt kristliga ideal i kardinal Federigo Borromeo. Denne har han
utrustat med en allfamnande hjärtats godhet, ur vilken framsprungit
både förståelse för människor och mänsklig klokskap samt därtill
en mild gudsförtröstan, vilken utvecklar sig till omutlig rättsinthet
och till saktmod i det yttre uppträdandet.
Höjdpunkten av Manzonis konst kommer till synes i skildringen
av mötet mellan den onämnde och kardinalen. Under påverkan av en
oemotståndlig dragningskraft befinner sig den förstnämnde i
kardinalens förrum. Han känner sig förbryllad av det blida och tillitsfulla
mottagandet; osäkert och famlande skriker han ut all sin inre tomhet
och häpnar över de fördömande ord, vilka han hör kardinalen mitt
i all sin blidhet uttala över hans liv och leverne. Men denna häpnad
bär ej inom sig någon vrede. Och hans sinne höjer sig fridsamt och
z0
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
