Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Patriotisk diktning och nationalromantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PATRIOTISK DIKTNING OCH NATIONALROMANTIK.
och varje sak, varje vapen, varje praktstycke har sin historia, som
binder dem samman med fäderneslandet.
I samband härmed berättar diktaren om allt vad han mindes från
den bygd, vilken såg honom växa upp som barn. Han erinrar sig
köksträdgårdarna med sina specifikt litauiska växter; han minnes
hampåkrarna och deras skarpa, bedövande doft. Och när sällskapet
drager ut på jakt, då framträda så klart i hans hågkomst den litauiska
urskogen, dess myrar och tjärnar. Och så alla djuren, som sökte
gömma sig undan, men åter blevo uppspårade av hundarna. Han erinrar
sig uroxens råmande, sådant det icke låter sig höra på något annat
ställe än i Litauens skogar. Han förnimmer björnens brummande,
hans minnes spänningen och faran under björnjakterna, han erinrar
sig, vilket mannamod och vilken snarrådighet dessa jakter krävde
och huru jakthornets klang satte liv i hela jägarskaran.
Och när så björnen, den farlige motståndaren, är fälld, då klingar
valthornet ännu mäktigare. Det samlar i sina toner hela jakten; det
knallar som bösskott, det ljuder som hundars gläfs, vargens tjut,
björnens brummande och uroxens råmande, det viner som av susande
ritt över bondens tegar och genom täta skogsdungar. Och ekot svarar,
upprepar hornets melodi och fortplantar det över mark och skog;
det ena trädet kastar tonerna över till det andra — så många träd,
så många horn — allt intill dess ljudet svävar upp i luften och
förtonar i den ljusa sommarhimlen. Denna halali-fanfar är — säger
Brandes träffande — som Mickiewicz’ dikt själv; det är en av de
dikter, där skalden kommer »med många röster i sitt följe».
Men sedan det muntra ridderskapet väl vaknat upp, blir melodien
mäktigare, mera fulltonig. Den som väcker junkrarna är Jacek Soplica.
Vad han förbrutit gottgör han; genom att anlägga munkkåpan har
han försonat sig med sitt lands kyrka, och ingen anar, att munken
Robak är Jacek Soplica. Och med sitt fädernesland försonar han sig,
när han kallar dess söner till kamp mot ryssarna och bringar det glada
budskapet om befriaren, om härskaren från Västern, Napoleon. Nu
stundar det till den stora våren 1812:
O vår! För ögat än du oförgätlig står,
du minnesvärda krigsvår, du skördarnas vår!
Säll den, som dig fick skåda, hur ymnigt du strödde
din grönska och din blom, hur av kämpar du glödde,
hur full av förhoppning, hur rik på ärans lager!
Dig ännu jag skådar liksom en drömbild fager.
Fast ofri född och bunden ren från späda åren,
så skön som då jag aldrig sen dess funnit våren.
(Efter Alfred Jensens översättning.)
33
3—221098. Bing, Litteraturens inre utveckling under 19:e årh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
