Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Naturlyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURLYRIK.
and walked with inward glory crowned;
nor fame, nor power, nor love, nor leisure.
Others I see whom these surround —
smiling the life, and call life pleasure —
to me that cup has been dealt in another measure.
Yet now despair itself is mild,
even as the winds and waters are;
I could lie down like a tired child
and weep away the life of care,
which I have borne and yet must bear —
till death like sleep might steal on me
and I might feel in the warm air
my cheek grow cold and hear the sea
breathe o’er my dying brain its last monotony.
Det finns emellertid hos Shelley en annan förmåga, en förmåga,
som motsvarar den hos honom inneboende egenskapen att kunna helt
och fullt hängiva sig åt naturen, och det är förmågan att själv besjäla
naturen, om ock förvisso icke på gammaldags manér genom att
omskapa naturen till nymfer, fauner o. s. v.
Det är egendomligt för den moderna naturlyriken, att all vår
känsla uppslukas och omformas av naturen. Förnimmer man stämning
i ett blad eller i en vindfläkt, måste man uttrycka den som ett blad
eller en vindfläkt. Men när Shelley slungar sin stämning in i
naturens vimmel, så upphör den icke att vara hans egen stämning. Den
klingar tillbaka till honom som en tusenstämmig kör från allnaturen;
det är hans egen röst som kastas tillbaka. Naturen — det blir han själv.
»Molnet» — det är Shelley själv i hans ungdomsmods gäckande lek,
i dess drömmar, dess trängtan mot det okända, dess hänförelse, dess
hängivenhet.
Förfriskande skur åt törstig natur
jag bringar från sjö och ström.
Min skugga läggs len kring blad på gren
i lundarnas middagsdröm.
Den dagg jag sållar i dagen trollar
var slumrande knopp där fanns,
som jorden varm vid moderlig barm
har vaggat kring solen i dans.
Med hagel jag slår — och i silver står
den gröna slätten inunder.
Jag löser det opp i regnpärlors dropp
och ler, då jag åker i dunder.
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
