Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Naturlyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURLYRIK.
Det nya i denna naturlyrik är icke analogien mellan naturen och
människans själsliv, ty en sådan analogi har förekommit i alla tider,
och i dikter och arior från sjuttonde och adertonde århundradena
vimlar det av »liksom — på samma sätt». Men före vår litteraturepok
stannade man också härvid. Naturen var en värld för sig, människan
en värld för sig, och över det svalg, som skilde de båda världarna,
slog man denna lilla skröpliga »liksom»-spång. Ja, den konstnärliga
naturpersonifikationen — exempelvis trädets och källans nymfer —
vad var det väl annat än bilder av andra människor än
människan, människor som stodo källan, trädet o. s. v. närmare — ett
»liksom»?
Den moderna naturlyriken däremot säger icke »liksom», och det
av den orsaken, att den icke behöver göra det. Naturen och
människan tillhöra båda livets släkte, och därför kunna rörelserna inne i
människosjälen omedelbart omsätta sig i naturbilder.
Och dock! I vår tids naturlyrik märker man, att människan söker
naturen, därför att naturen är någonting förmer än människan. Det
är helt visst åt sin egen revolutionsträngtan och sin egen
revolutionstro Shelley ger uttryck i sitt berömda ode till västanvinden.
Wild Spirit which art moving everywhere,
Destroyer and preserver, hear, oh hearl
Livets bevarare och förnyare! Det är västanvinden — såsom
Shelleys egen ande vill vara det. Men Shelley söker sig fram till denne med
honom själv befryndade ande, därför att västanvinden är större och
mäktigare än han själv. — — — Du jagar molnen, ovädrens och
ljungeldens andar, du väcker Medelhavet upp ur dess dåsigt speglande
sommarro, i själva Atlanterhavet plöjer du djupa fåror, så att växterna
i djupet förnimma höstens makt. Du är icke en sådan som jag — du
är fri, du är mäktig, — du är är »the incontrollable»?! Och därför faller
jag ned för dig.
Lyft mig som bölja, sky och blad! — Jag skar
min fot på livets törnen. Se, jag blöder!
Av tunga timmar böjts och bundits har
en själ lik dig, otyglad, stolt och snar.
Så samlar sig till sist hans längtans rop i några härliga strofer, där
frändskapskänslan och underkastelsen mötas och sammansnälta
och där diktens skapande kraft ligger blottad för våra ögon.
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
