Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Naturlyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURLYRIK.
Ty naturen är det oföränderliga; det är samma sol som lyser över
alla dina livsdagar. Det finns hos Lamartine samma förmåga som hos
Shelley att mitt under livets kval låta vyssja sig till ro av naturen,
och denna egenskap hos honom återspeglar sig i hans förmåga att
komma naturbilden att tona fram utan beskrivningar, nästan utan
ord, endast genom stämningen. Hur tydligt förnimmer man ej båtens
sakta glidande över vattnet i en sådan vers som denna:
Så skiftar allt, så allt förrinner.
och även mänskan själv förgår.
Kvar blir ej spår, som om oss minner,
en strimma blott, där båten går,
i detta hav, där allting svinner.
När den väna naturen troget går sin säkra gång, så ger den också
åt minnet av människolivets svinnande lyckoglimtar något av sin egen
evighet. I sin härliga dikt »Sjön» skildrar Lamartine, huru han efter
sin älskades död kommer tillbaka till denna sjö, som varit vittne till
hans kärlekslycka. Ensam sitter han nu på den sten, där den
bortgångna plägade vila. Allting omkring honom gör det förflutna på en
gång saligt och smärtsamt levande för honom: samma vågbrus, samma
böljeskvalp mot klipporna. Skummet föres av vinden in över
stranden på samma sätt, som det på den lyckliga tiden sköljdes upp mot
hennes älskade fötter. Minnes du den aftonen, då vår båt så sakta
gled fram och endast ljudet av årtagen klingade ut över dina vågor?
Och så med ens blev det toner, okända för jorden, från klippan svarade
ekot, böljorna lyssnade, och hennes stämma talade ut sin bön:
Ack, stanna, o tid, och ni, sälla timmar, sluta,
er ilande ström!
Låt till fullo all glädje, den snabba, oss njuta
här i ungdomens drömt
Nog av smärtornas folk här på jord för er klagar,
för dem, ack, er urna töm!
Förtag deras sorger, klipp av deras dagar,
men de sälla förglöm1
Förgäves dock hon beder. Då höjer hon ropet om att älska, älska,
att ej försumma ett ögonblick, utan begagna den flyktiga stunden, ty
tiden flyr och människolivet förrinner. Och nu har tiden obarmhärtigt
släckt och ödelagt. Men du, sjö, och I, klipporl Bevaren minnet av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
