Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Naturlyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURLYRIK.
denna saliga stund, bevaren det i storm och i stiltje, låten det leva
vid den leende kusten, i de mörka skogarna, på de kala granithällarna,
i vindens sus, i ekot från strand till strand, i stjärnornas bilder på
vattenspegeln! Låten vindens suckar, sävens sus och doften av milda
fläktar bära budskap om att vi hava älskat! Med andra ord: förlänen
minnet av vår lycksalighet naturens egen evighet, ty vi hava levat i
en oändlig förening med eder och eder naturl
Människans åtrå efter att låta evighetsglansen lysa över hennes
lycka höjer sig här i förening med den i alla sina skiftningar
oföränderliga naturen till en käck paradox mot de skrankor, som tillhöra
verklighetens värld. Men det kan den också göra, enär — såsom Lamartine
på ett annat ställe framhåller — i naturen uppenbarar sig en evig
mildhet och makt — »sfärernas harmoni», såsom de gamla sade — och
därbakom förnimmes skaparen, den evigt allgode Guden. Naturen
talar till oss om Gud, och därför dragas vi till naturen, därför höjas
vi upp till samliv med naturen.
Shelley och Lamartine äro tvenne typer för den optimistiska
grundsyn på naturen, vilken i olika variationer gjort sig gällande ända fram
till vår tid. I den norska litteraturen finner man den sålunda hos
både Welhaven och Björnson. Welhaven finner sin frid i skogarnas
milda sus »som en viftning av vinkande händer». Björnson älskar
naturen i dess blida godhet. Man behöver bara erinra sig vad
skaparen av »På Guds vägar» diktat om Ragni i Linnæa-skogen, vars
blomster tillviska henne sitt djupa och innerliga: var god! Men han har
också sympati för naturens strid. Denne den långa och säkra
utvecklingslinjens sega stridsman känner sig (i dikten »Romsdalen») i släkt
med fjorden, som ihärdigt borrar sig in mellan fjällen.
* *
Sida vid sida med denna optimistiska åskådning går emellertid
en pessimistisk. Leopardi och Alfred de Vigny hata naturen, enär de
i den se en grym makt och ett själlöst väsen, okänsligt för
människornas lidanden. Och längre fram under det nittonde århundradets lopp
skildrar Leconte de Lisle — icke utan en viss njutning — naturens
grymhet, dess obarmhärtiga ro och säkerhet.
Optimism och pessimism, sympati och antipati stå emellertid
härvid ej i något absolut motsatsförhållande till varandra. De, som
hata naturen, behöva därför icke hata allt i naturen. Leopardi hatar
naturen, men hyser den innerligaste sympati för har-riset, där det
blommar i lavaöknen på Vesuvius. I detta blomster ser han bilden
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
