Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Victor Hugo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VII.
VICTOR HUGO.
Den inledande dikten i Victor Hugos diktsamling »Les feuilles
d’automne», vilken skrevs, innan skalden ännu fyllt 30 år, börjar
sålunda:
Detta århundrade var två år gammalt. Under Bonapartes mantel
såg man redan Napoleon; kejsarens drag lyste på många ställen fram
genom förste konsulns mask. Då föddes i Besançon ett litet klent
barn. Man uppgav alla förhoppningar om detta barn; det fanns dock
en som icke gjorde det, och det var barnets moder. Man lät samtidigt
snickra ihop en kista och en vagga åt barnet. Och detta barn som
tycktes redan liksom utplånat ur livet, som ej hade en dag att leva
— »c’est moiŽ».
I motsats härtill talar Hugo längre fram i dikten om livets makt
inom honom: När jag genom min fantasi kommer scenens
grundvalar att skaka och talar till folket; när mitt huvud, en smältugn, vid
vars hetta min själ uppflammar, slungar verserna likt sjudande,
ångande metall ned i den djupa, hemlighetsfulla gjutform, som kallas rytm
och ur vilken strofen träder fram, öppnande sina vingar mot himlen,
så härleder sig detta därav, att kärlek, grav, heder och liv, att böljan,
som glider förbi och i oavbrutet lopp följes av andra böljor, att varje
vindfläkt, varje stråle — att allt detta kommer min kristallsjäl att
lysa och dallra, denna själ med alla de tusen röster, som den Gud,
vilken jag tillbeder, satt i centrum av allt som ett klingande eko.
Hugo har i dessa ord icke blott karakteriserat sig själv; han har
därjämte givit ett uttryck för den åtrå till intensitet, som låter vårt
århundrades poesi famna livet i alla dess former och genom alla sina
skiftande uttrycksmedel kämpa för att vinna den trollmakt, som
förmår framtrolla livet självt. För denna trängtan är Hugos egen poesi
det första verkligt flammande uttrycket i det nittonde århundradet.
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
