Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Verklighetsdiktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERKLIGHETSDIKTARE.
han förstod sig på allt. Han är vinkännare, läckergom och initierad
i alla damtoalettens hemligheter. När hans skönande Lucien de
Rubempré skriver sin uppseendeväckande teateranmälan, så blir denna
i första hand en detaljerad kritik av skådespelerskornas dräkter,
och när han skildrar den bedårande Célestine Rabourdin — inom
parentes sagt en av de synnerligen få vackra kvinnogestalter han
tecknat — så ser han höjdpunkten av den förtrollning, hon utövar,
i hennes fina, kristallprydda hårnålar av smitt järn.
Än vidare var han en
passionerad konst- och
kuriositetssamlare. I en av
hans romaner utgör
huvudmomentet, att en gammal
konstkännare upptäcker en
Watteau under ett lager av
hundraårigt damm. Han »är
galen» — skriver han själv
— än efter ett par blåa
sidenskärmar, än efter
någonting annat. Men icke
nog härmed — han vill
också in i politiken. Än
se’n, om han bleve minister?
»De, som genomlupit hela
vår idékrets, äro väl mest
skickade att styra
människorna», skriver han själv i
detta ämne. Dessutom vill
han in i Franska akademien.
Till allt detta kommer så slutligen, att han var en snobb. Han odlade
de förnäma förbindelser han lyckades knyta, han skaffade sig
stamtavla och adelsvapen samt lade sig till med ett »de» i namnet. Han
var med om verkligheten i alla dess former, den brutala, den usla, den
löjliga, den stora, den brusande verkligheten.
Över detta liv välva sig hans nittiosju band romaner, vilka äro
lika många verklighetsvärldar. Romanen är icke blott hans speciella
fack, den är hans upphettade hjärnas värld, hans egen verklighet, hans
studium, hans livsinnehåll, hans Frankrike och hans slavboja. Natt
efter natt, månad efter månad sitter han ensam på sitt rum, och här
bygger hans fantasi upp den värld, som är hans egentliga element.
När en hans vän talar med honom om sin familj, svarar han: »Låtom
oss återgå till verkligheten, låtom oss tala om Eugenie Grandet.»
HONORÉ DE BALZAC.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
