Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Öde och nemesis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖDE OCH NEMESIS.
människan, utan att hon anar det, och det har utsett sitt offer, innan
detta var fött. Mörker och fasa omge det, släktförbannelse går igen,
gamla mordvapen rassla dovt mot väggen och kräva att få läska sig
med oskyldiga avkomlingars blod. Barn rövas bort och försvinna
för att en gång återkomma och mörda sina föräldrar eller bliva
mördade av dem, utan att de bliva igenkända förrän efteråt. Det är mörka
dagar som förbannelsen valt — såsom exempelvis Müllners berömda
drama »Den 29 februari» — de dagar, då allt ont i släkten måste tima.
Det mäktigaste verket inom denna grupp är Grillparzers »Die
Ahnfrau». Här äro alla slags fasor hopade, och innan någonting inträffat,
se vi den skuldbelastade
stammodern gå igen och varsla om sina
ättlingars undergång. Slottsfröknen
Berthas räddare och älskade visar
sig vara rövaren Jaromir.
Slottsherrn, som välsignat de båda unga,
anmanas att vara behjälplig vid
jakten efter rövarna. För att rädda
sitt liv måste Jaromir bryta sig
igenom förföljarnas kedja, varvid
hans dolk träffar den man, som kort
förut givit honom sin dotter.
Slottsherrn dör av sina sår, och nu visar
det sig, att mördaren är hans egen
en gång bortrövade son, som blivit
uppfostrad till rövare av dem, som
stulo bort honom. Jaromir har
lockat sin brud från faderns dödsläger
till ett möte i valvet under
gravkapellet — ack, nu vet hon, att
hon är hans egen syster! Han finner hennes avbild; men det är
»die Ahnfrau», som visar honom hans älskade, där hon ligger i likkistan.
Den gamla dolken får nu göra sin tjänst på honom själv, och han
sjunker ned vid Berthas sida.
Grillparzer kom att växa ut över ödestragedien; det väsentliga
i hans tragik är nämligen icke ödestanken, det är nemesis-idén. Den
tragiska gestalten överskrider en viss gräns, och därmed inträffar det,
som ej kan gottgöras; ty lyckan tillhör den, som håller sig innanför
gränserna. Stora kvinnogestalter sådana som den högsinta, lidelsefulla
skaldinnan Sappho eller den vilda barbarprinsessan Medea, lika gränslös
i sitt motstånd som i sin hängivenhet — sådana kvinnor kunna fängsla
mannen; hans dådlust eggar honom att erövra dem; men älska dem
GRILLPARZER.
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
