Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Öde och nemesis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖDE OCH NEMESIS.
och Västerlandets seder, och offret för striden mellan dem är Lydiens
konung, Kandaules, som smittats av Västerlandets seder. Han är
bliven otrygg; konungadyrkan och hans gemåls skönhetsrykte göra
honom osäker. Vad gäller han som människa och personlighet? Vågar
han tro, att han är nog lycklig att äga världens skönaste kvinna? Gyges
är hans vän, på hans omdöme litar han. Han tvingar Gyges att ta på sig
sin osynlighetsring och följa med honom in i Rhodopes gemak. Denna
brottets natt bestämmer alla tres öde. Rhodope har enligt den
österländska uppfattningen blivit oren genom att Gyges sett henne naken.
Med en beklämmande skräckens makt verkar den scen, då hon visar
sig morgonen därpå; hon vet ingenting, men tror och känner sig
oren, vill täcka över alla speglar och talar med förtvivlans hemskhet
och misstankens spioneri i varje mening. Gyges blir kär i Rhodope
vid första ögonkastet, han söker döden och erbjuder konungen sitt
liv. Förgäves! Kandaules vill själv försona sin förbrytelse, och
Rhodope kräver, att Gyges skall dräpa honom. Men Kandaules måste
lova att slåss på liv och död. Och då Gyges står vid sin väns lik tom
på glädje och sätter på sig hans krona, tvingas han av Rhodope att
äkta henne i samma ögonblick han bringar henne dödsbudet — och
se, då stöter hon dolken i sitt bröst. Vid sin väns och sin älskades lik
står Gyges ensam, böjd under den tunga, österländska kronan. Det
är nemesis; den som förbröt sig måste ge försoning med sitt liv, den
som blev kränkt befriades från livets börda. Men han som förde
Västerns anda till Österlandet han måste hämnas Österlandet på
Västern och nu böja sitt huvud under Österlandets tyngande diadem. Hela
den moraliska paradoxen känns i sitt övermänskliga välde, emedan
dessa människor först handla enligt sitt eget väsens inre, enligt tro
och känsla, och sedan villigt böja sig under ödets hårda lag. Som hos
Henrik Ibsen är det strid »mellan vilja och möjlighet» och liksom hos
Ibsen är det den djupa resignationen, som ger personerna deras
moraliska värdighet. »Evig eies kun det tabte»t — just medan de för sin
inre skuld offra sitt liv, får deras liv den höga tragiska betydelse, som
i döden gör dem till livets utvalda.
1 Citat ur » Brand».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
