Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Öde och nemesis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖDE OCH NEMESIS.
Han har omsorgsfullt sökt bygga sitt drama på de mest onaturliga
och osannolika förutsättningar. Det verkar fullkomligt paradoxalt.
Men Hebbel har samtidigt sökt hävda den allmänmänskliga
giltigheten av denna paradox. Just i denna sin överdrift förstår han att röra
det mänskligas djupa grundvalar inom oss. Det allmänmänskligt giltiga
är nemesisidén. Hebbel finner den överallt. Vid den lydiske konungens
hov och vid konung Herodes’, bland den tyska forntidens hjältar
och i snickarmästaren Antons småstadshem — överallt spelas samma
nemesisspel om människorna och deras öde. Den, som når över de
andra, måste lida och stupa. Överskrider den de gränser, som
omgivningarnas sedliga medvetande fastställer, är hans öde beseglat. Ödet
bär namnen: inre osäkerhet, frestelse,
strid, undergång. Det behöver inte vara
ett brott, som utmanar ödet, det kan lika
väl vara ett övermått av dygd. Mäster
Anton i »Maria Magdalena» är stolt över
sitt hems hederlighet. Denna hederlighet
har genomförts med en järnhård fasthet
och en ständig, grå glädjelöshet i stort
och smått för att stolt kunna döma
över andra. Men det hämnar sig. Sonen
blir lättsinnig utom hemmet, emedan han
hålles så strängt hemma, och dottern
misstar sig på sitt hjärta av samma orsak
och förlovar sig utan kärlek. När så hennes
fästman begär att få äga henne, har hon FR. HEBBEL.
med sig hemifrån den inre osäkerhet, som
böjer sig för de bittra kraven; hon är kall som is därvid. Så hämnar
sig hemmets anda: sonen tros vara tjuv, modern faller ned död vid
underrättelsen därom. Fadern betvivlar inte sonens skuld — han har
ju vansläktats — och plågar sig och de sina med att utgjuta sin
förtvivlans bitterhet över allt och alla. När då gossens oskuld bevisats,
är han också färdig med sin fader och går till sjöss. Klara tvingar sig
själv att på sina knän tigga sin förförare om äktenskap för »att bli
hederlig igen», fastän det inte finns någon kärlek mellan dem. Den
unge sekreteraren, som älskar henne, duellerar för hennes skull med
förföraren. Hon är hämnad, men hämnaren stupar med förföraren,
allt hopp är ute, och hon kastar sig i brunnen. Väl månde mäster
Anton med smärta utbrista: »Jag förstår inte längre världen» — just
den överdrivna hederligheten har hämnat sig så förfärligt.
En liknande strid mellan olika sedligheters lagar har Hebbel skildrat
i sitt mästerverk »Gyges und sein Ring». Här mötas Österlandets
1or
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
