Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Kraftförlust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRAFTFÖRLUST.
hans första ord vid den första svårigheten är: resignation. Han
älskar sanningen, men hans sanning är så högblå, att den inte har
någonting med verkligheten att göra. Så lever han en fantasitillvaro — och
Turgenjev låter honom konsekvent falla på barrikaden för det blåa
svärmeriets revolution 1848. Skildrar han en verklig man, är det, liksom
hos Gontscharov, en utlänning som bulgaren Inssarov i »Helene». Det ges
ett enda undantag, det är Bazarov i »Fäder och söner». Hur underligt
tar sig inte hans manlighet ut i den ryska världen, både hemma hos
hans vardagliga föräldrar och uppe på herrgården! Hur bitande är han
inte mot moderns smekningar, mot adelsmännens fina väsen och vackra
liberala intressen. För honom är poesi bara knäppande på gitarr och
vetenskapens idéer, parlamentarism, frihet, folkets deltagande i
styrelsen bara tomt prat. Medan Inssarov, utlänningen, tror på och lever
för sitt fäderneslands frihet, tror ryssen bara på »erfarenheten, tingens
egen logik». Det är en ny form för den ryske bondens ödestro. Och hur
blir han inte själv en lekboll för tingens egen logik! Han föraktar den
vackra Anna Sergejevna, men det hjälper honom inte. Han tar dock
eld. Han vrider sig under det, han brummar som en björn, han
förklarar henne sin vanvettiga kärlek, medan han vänder henne ryggen.
Men man märker, att han är krossad i sitt inre och att han bara lever
helt mekaniskt, sedan hon avvisat honom. Även Bazarov är, ehuru
man, en man som inte uträttar någonting. Han dör med orubbad tro
av tyfussmitta från ett lik. Hans mandom är hans ro, men inte ens
denna ro är att tro på, sedan han. måst kalla Anna Sergejevna till sitt
dödsläger.
Men giv akt på, hur dessa odugliga män kunna verkal Kvinnornas
begär att hängiva sig väntar dem varmt och självuppoffrande. Helene
följer sim dödssjuke man för att strida för Bulgariens frihet, och då han
dör i Venedig, fortsätter hon resan: hon tillhör hans livsuppgift. Lisa
begär av Lavretski, att han skall förlåta sin ovärdiga hustru, som står
i vägen för hennes egen lycka; hon måste se honom som ett ideal, om
hon skall kunna älska honom, och därför måste han uppfylla den
kristna kärlekens fordringar.
Det är ett för juste-milieu-romanen egendomligt drag, att
kvinhnorna där träda framför männen. Romantiken var övervägande en
diktning om män. Werther fängslar vår uppmärksamhet mer än
Lotte; René, Korsaren och hela raden efterföljare stå utan jämbördiga
kvinnliga motstycken. Men i de idylliska partierna, t. ex.
Gretchenepisoden i »Faust», möter oss ett fint förstående av »das ewig weibliche».
Juste-milieu-riktningen har en viss frändskap med idyllen. Där blir
det lilla det stora, där uppenbaras hemlivets rikedom. Därför får
»ẸDjävulskärrets» hjältinna, den lilla Marie, sitt skälmska behag, eme-
129
9—221098. Bing, Litteraturens inre utveckling under 19:e årh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
