Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Naturalism och problemdrama i Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURALISM OCH PROBLEMDRAMA I FRANKRIKE.
första försöket. Naturligtvis blir denna kulturens och den andliga
frihetens hjälte ständigt större och större, och som han i själva
verket icke rubbar på någonting trots de händelser han är med om,.
så står han också själv ständigt orubbad i sin värdighet. Homais.
är den odödlige representanten för stillaståendets framstegsreligion.
Hur har Flaubert som konstnär kunnat älska vad han hatade som
människa? Han har uppställt problemet i sitt egendomligaste arbete,
»S:t Antonius’ frestelse». Antonius är öknens ensittare, som tror att
bara Gud lever och att världen är idel tomhet. Han känner hungerns.
kval, och i en drömsyn frestas han av all världens makt och rikedom,
han är Nebukadnessar, världens herre, och drottningen av Saba,
förtrollningen iklädd kött och blod, lockar honom. Så kommer
tvivlets frestelse: djävulen kommer till honom i hans lärjunge
Hilarionsgestalt. Han ser kättarnas tåg, den ena meningen vanvettigare än
den andra, gudarnas tåg, höga och eländiga om varandra; allt detta
ha människorna trott, allt detta ha människorna skänkt gudomlighet.-
»Tillbed mig», ropar Hilarion, »och förbanna det bländverk du kallat
Gudl» Så ser han i en ny vision världens upphov; alla förhistoriska
gestalter och fantastiska träd, djur, människor och växter synas smälta
tillsammans. Han jublar, han vill leva i allt detta, vara urämnet i alla
dess former. Men då solen höjer sig, visar sig Kristus i den; Antonius.
gör korstecknet och sjunker ned i bön. Flaubert är Antonius med
hans världsförakt och samtidigt hans obehärskade livsträngtan; denna
hejdar sig ej, förrän han känner sitt jag smälta in i urämnet, och
likväl känner han, att allt är tomhet; blott andens Gud lever.
Föreningen av dessa motsatser gör Flaubert till en av de utvalda andar,
som i sin konst förena de två oförenliga egenskaperna att samtidigt.
göra den intensiv och sublim.
Av »Fru Bovary» hade efterföljarna lärt sig vad som var
derasuppgift. Naturalismen skulle hålla fram en obarmhärtig spegel för sin
samtid. Den skulle inte satirisera utan beskriva och visa tiden,
hurudan den var. Det var ingen fara, reflexionerna gjorde sig nog själva.
För alla följande naturalister, Zola, bröderna Goncourt, Daudet,
Maupassant, är denna uppgift gemensam. Eljest ha de inte mycken
frändskap med varandra. Daudet liknar mycket mera Dickens än Zola; han
är närmast en Dickens i skildringen och en Turgenjev i livsåskådningen.-
Men han skulle otvivelaktigt ha underskrivit Zolas utmanande ord
till den nya republiken: »Republiken måste vara naturalistisk, eller
också kan den inte vara till.» Litteraturens myndighet beror på att
den tvingar människorna att se sig själva och sin egen tid i ögonen.
Det var naturligtvis inte tillvarons ljusa sidor, som den ville visa.
En naturalistisk roman innehåller därför nästan alltid en upplös-
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
