Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Naturalism och problemdrama i Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURALISM OCH PROBLEMDRAMA I FRANKRIKE.
Den som på det filosofiskt historiska området illustrerar denna kris
är Ernest Renan, den store tvivlaren. Ingen ger vetenskapen vad den
tillkommer mera oförbehållsamt än han. Som religionshistoriker förkastar
han principiellt varje underverk och gör sig ett det strängaste metodiska
framställningssätt till en obetingad plikt. Men han ställer sig tvivlande
inte på vetenskapen, utan på verklighetens värde. Han skriver sina
sju band om kristendomens ursprung för att visa, att den beror
på en illusion, och för att sedan klargöra illusionens värde. Han ser,
att de ädla och utvalda inte passa för verklighetens värld. Prospero
i hans filosofiska skådespel detroniseras av Caliban, och »när Caliban
blir tvättad och kammad, kommer han att bli mycket presentabel».
Det är på dessa ädla och utvalda »yppersta», som världens utveckling
och framsteg i godhet och skönhet beror. Men snillet är inte skapat
att härska, ty makten är något brutalt, som kräver en brutal natur
för att utövas. Platon skulle avböjt att bli härskare i sin idealstat,
ty det är snillets sak att tänka ut den, men inte att härska i den.
Här stå vi vid Renans grundtvivel: snillet förädlar världen, men
försvagar det den ej på samma gång? När samhället befrias från
råheten, förlorar det också i makt. »Det är lidandet, som skapar anden,
världens sjukdom, men också världens pärla, utvecklingens mål.»
Naturalismen byggde på utvecklingsläran, och dess tro var, att de
lämpligaste skulle fortplanta ätten, som således skulle tilltaga i
duglighet. Renan säger, att utvecklingens mål är att skapa de minst
lämpliga. Här är strömkantringen; naturalismen har här kommit i strid
med sig själv. Från Renan utgå de författare, som vända sig emot
eller i varje fall bort från naturalismen.
å—
Liksom tidens naturalistiska roman står i motsats till och
samtidigt bygger på sin föregångare, romantikens roman, så förhåller
det sig på samma sätt med problemdramat. Det vill tala till sin tid
och hålla en spegel för dess ögon. I sitt krav på att vara en
samhällsmakt är detta drama modernt; men till sitt inre väsen utgör det en
fortsättning av romantikens drama.
Romantiken hade skildrat dubbelheten i människans natur. Om
ock denna dubbelhet närmast var endast ett postulat i Hugos
Triboulet och Marion Delorme, så finns den likväl kvar såsom
grundåskådning i dramat. Dumas d. y:s välbekanta »Kameliadamen», som bildar
ett övergångsled mellan romantiken och nämnde författares senare
alstring, är en Marion Delorme i ny upplaga.
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
