Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Naturalism och problemdrama i Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURALISM OCH PROBLEMDRAMA I FRANKRIKE.
te de förförda. Dumas drev diskussionen i dramat till de yttersta
konsekvenserna. Välbekant är exempelvis den oäkta sonens fråga till
sin far, som icke ville erkänna honom, om vad som i sådant fall kunde
hindra honom från att ställa denne främmande man till räkenskap
för den vanära, som han bragt över hans mor.
Denna samtidigt kritiska och ideella drift behärskar hela hans
drama, och därför blev detta alltid fabeln om det hederliga undantaget i
denna usla värld. Därför möter man i hans drama ständigt den
kända franska figuren: resonören, som får historien förvandlad till
problemdiskussion, som sammanbinder idéer och scener, som låter sin
kvickhet blixtra och slå ned och samtidigt gör en bresch för styckets
ideella tendens. Dumas’ idéer kretsa alltid kring förhållandet mellan
man och kvinna; han analyserar, destillerar och pulvriserar denna evigt
samma och evigt mångfaldiga kärlek, han låter alltid sin skepsis och
sin ideella åtrå komma till synes i denna analys, och följden härav blir,
att vi icke blott känna det berättigade i hans ideella krav, utan även
betagas av tvivelsjukans tröstlöshet. Genom att gripa oss ända in i
hjärteroten tvingar Dumas oss till ett ideellt åskådningssätt. Men
idéerna blevo dominerande hos honom, och hans skepsis slog ut i
kvinnohat.
Efter det franska nederlaget 1871 skrev han sina underliga
skådespel »La femme de Claude» och »L’étrangère», i vilka människorna
äro gåtfulla idégestalter och handlingen alltigenom symbolisk och där
parollen löd: »Tuez-lal»» Hade han förut skapat problemdramat,
så har han i dessa skådespel i stället sprängt sönder det. Han vände
också senare tillbaka till mera mänskliga sfärer. Denna symbolism
behärskade honom och icke han den; hans gärning var att göra dramat
till problemdrama, att göra kritiken till den härskande makten genom
att förkroppsliga den i pinsam ångest och skärande konflikter. När
idealet och den usla verkligheten möttes i denna sargande och
förbryllande effekt, fick dramat den intensitet, som den nya tiden krävde
framför allt annat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
