Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Den moderna lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN MODERNA LYRIKE.N.
Tennyson är den ofelbare aristokratiske konstnären, som icke ger
sig hän i sin diktning, utan i denna lyfter sitt sinne upp till ro, klarhet
och vek innerlighet. Hans tankegång och temperament stå i
överensstänmelse härmed: en äkta engelsk frisinnad rättrogenhet och
frisinnad konservatism, kärlek till utvecklingens sammanhang och lugnt
framåtskridande, förkärlek för dämpade känslor och för frisk, frejdig
handling samt en djup, manlig håg för ära och för plikt.
Tennyson är därför av alla det nittonde århundradets diktare
den, som kanske mer än någon annan kan betecknas såsom det
normala Englands poetiske tolk.
De gestalter, som framträda
i hans romantiska fantasier
— av dessa äro »Prinsessan»
och »Idyller om kung Arthur»
de mest berömda — besitta
en rödkindad och guldlockig
ungdomsfriskhet, en blåögd
trohjärtenhet och, när
dikten stiger från det idylliska
till det heroiska, engelsk
fasthet och säker värdighet i
sitt yttre uppträdande. Det
är idealiserad mänsklighet i
engelsk form. Därjämte
finhes det i hans
medeltidsromantik en reflex av modernt
engelskt liv, som verkar
uppfrskande. Flick-akademien i
»„Prinsessan» och många
situationer i »Idyller om kung
Arthur» giva sådana intryck
av idéer och modeller från
Tennysons egen tid och från de kretsar, inom vilka han själv rörde
sig, att man får en förnimmelse av sjudande verklighetsliv under den
medeltida skruden.
Tennysons ädla form och blida humanitet återfinner man hos hans
själsfrände, amerikanaren Longfellow. Men den stämning, som gjorde
sig gällande hos dessa båda diktare, får hos yngre diktare en helt
annan karaktär. De sociala rörelserna stå för dörren. Humaniteten
övergår till medlidande för de nödställda. Den nöjer sig icke med att milt
och stilfullt sträcka en välsignande hand mot hela världsalltet — nej,
den ropar, klagar, bönfaller. Elizabeth Barrett Brownings av veklagan
TENNYSON.
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
