Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Den moderna lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN MODERNA LYRIKEN.
Diktaren berusar sig med skildringen av kroppens yppiga skönhet,
han frossar i tanken på den skräckens gåta, som ligger bakom denna
hemska scen. Den poetiska orgien är här fullbordad.
Nämnda tre skalder och deras efterföljare dyrkade den poetiska
formfulländningen som religion. Med formfulländning förstodo de det
säkra plastiska uttrycket. Dikten skulle med det minsta antal ord ge
de flesta möjliga och klaraste fantasiföreställningar. Kretsens virtuos
Hérédia kunde tränga ihop skildringen av ett fältslag i en sonett. Men
den tillbakaträngda känslan
krävde sin rätt. Paul Verlaine,
lika tygellös i sitt liv som i sin
dikt, gjorde front mot all
denna klarhet och
bestämdhet. Han krävde frihet i
versformen, dikten skulle vara
musik. Icke den bestämda
formen! Nej, det sakta
gnolande, som förenar drömmen
och tonerna. Dikten skall
vara frittsvävande som
maskrosfjun: »allt annat är —
litteratur.» Hans dikt gav också
det musikaliska i litteraturen
ny makt och nytt spelrum.
Det finnes av honom dikter
som äro ren musik. Man glöm-
mer ordens betydelse för deras
välljud. Det är dikter som
verka skymning, tungt mät-
tade med djupa färger. Sinnen PAUL VERLAINE.
och själ, natur och stämning
smälta tillsammans i ett. Men det är också dikter, som skälvande
stamma och famla av väsande lidelse och betagen andakt, som fradga
och skumma av hetsighet. Lika växlande som tonfallet är innehållet.
Verlaine är zigenaren, som irrar omkring i det uslaste och vildaste, i
det ädlaste och ödmjukaste i livets stämningar. Än är han en vild
gudsförsmädare, en lössläppt faun, en utstuderad vällusting, än en sjuk
och levnadstrött människa, en arm syndare, ett stackars barn, som
kastar sig för madonnans fot. Alltid ha hans känsla och hans
diktning uppriktighetens tillförlitliga naivitet, allt strömmar direkt ur
hans hjärta.
Det skulle emellertid komma in »litteratur» i denna antydningar-
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
