Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Den moderna lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN MODERNA LYRIKEN.
nas konst, som Verlaine skapade i full ursprunglighet. Dikten skulle
bara ge stämningar och intryck, föremålen skulle vara obestämda
och i sig rymma en hel värld. Symbolen var det enda poetiska.
Språket självt skulle ej ingiva fasta föreställningar, utan en samling av
klang- och tankeintryck. Dikten skulle ej fattas av det opoetiska
förståndet, den skulle bli en trollsång, som försatte en i drömmarnas
värld. Mallarmé, denna »symbolistiska» skolas grundläggare, har sin
utgångspunkt i Baudelaire. Hans ungdomsdiktning härrör från en
alltuppslukande leda och ett vilt sinnesrus, som båda voro klarhetens
fiender. Han greps av Wag-
ners musik, han ville i sina
verser efter Wagners princip
ge en förställningarnas »oänd-
liga melodi», där idéerna blott
flyktigt berördes av ett ord,
som väckte en aning om före-
ställningen. Denna anings-
väckande konst drev han så
långt, att det hela blev ett
obegripligt stycke ordmusik.
Lika långt ha icke de märk-
ligaste av hans efterföljare
gått. Henri de Régnier, Albert
Samain och Francis de Viélé
Griffin äro de mest framträ-
dande. Men riktningen är
densamma. Skymning, afton,
älskog och död förenade, käns-
lornas smäktande och väl-
lustens saliga hänsjunkande,
VERIHAEREN. kvinnans lust och mannens
leda, vällustens lock och
sinnets åtrå efter det oändliga — det är huvudinnehållet i deras dik-
ter. Det är den inre stämningen som framtrollas. Skalden sjunger
»från djupet av sin dröm» (Régnier) eller »på tröskeln till oändligheten»
(Griffin). Han låter människorna mumla för sig själva för att uttrycka
det omedvetna. Han drömmer om verser, som skola snudda vid
själen som en fjäder, om verser som milda höstkvällar, som
älskogsaftnar, då själen dör hän i vällust, då den dör som rosen dör.
Men symboliken skulle få annat att göra. Belgaren Emile Verhaeren
använde nog dess form, men han bröt sig ut ur den symbolistiska
diktningens stängda drömträdgård. Han ville ta del i världslivet,
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
