Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Naturalismens utbredning och omdaning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURALISMENS UTBREDNING OCH OMDANING.
idén skulle realiseras, så att det omöjliga kunde bli trott. Hur finna rim
och reson i någonting så omöjligt som att en liten dockhustru, vilken
bara lever i jubel över man och barn och hem, gör den stora brytningen
och lämnar allt för sin egen individualitets skull? Vägen går genom
en skildring av Noras mycket sammansatta väsen. Hennes gestalt
behärskar det hela; den är skildrad med en sådan intensitet, att vi
känna och förnimma allt på samma sätt, som hennes ostyriga lilla
hjärta självt förnimmer det. Det fick ej ges någon möjlighet att
komma utanför de människor, som visade sig i dramat; var dettas
idé allmänmänsklig, så hade dessa människors liv, väsen och
tänkesätt alltigenom givit den sin prägel. Därför krävdes det först och
främst, att dessa människor själva innehölle något paradoxalt. Ser
man noga på det ibsenska dramats personer, uppdagar man snart en
orimlighet, en inre självmotsägelse hos dem, och denna inre
självmotsägelse utgör just karaktärens grundämne. Se blott på en Rebekka
West! Maktlystnaden och det vilda begäret ha drivit fram henne, hon
har fört sitt krig på lömska, hemliga omvägar, och likväl — för att ge
Rosmer tron på hans egen skuldlöshet avslöjar hon hela sitt bedrägeri
i all dess upprörande hemskhet, och för att ge honom tillbaka tron på
hennes kärlek går hon villigt och glatt i döden. Ibsen kunde knappt
ha sökt ut åt sig en mera diametral inre motsats.
Men dessutom måste människoskildringen, när den nu vart
idédramats A och O, även bli allestädesnärvarande i dramat. Personerna
fingo inte vara givna från början, de måste ständigt avslöja nya och
åter nya djup i sitt väsen. Man fick aldrig vara riktigt säker på var man
hade dem. Man måste ständigt få nya inblickar i vad de varit och hur
de undergått omvandling, och man måste se, hur deras levnadsöde på
mångahanda sätt stod i samband med motsättningarna i deras natur.
Först i detta sammanhang kunde den yttre handlingens idébetydelse
bli klar; ty dramats idé berodde ej på de yttre händelser som skedde
i det, den kom till sin fulla utveckling, först när man vunnit full insikt
om, hur dessa yttre händelser blevo förklarade och värdesatta såsom
personliga upplevelser av dramats människor. Detta är det nya som
Ibsens drama bringar; dess människoskildring går ut på att ombilda
händelsen till en personernas egen inre upplevelse. Det tydligaste
exemplet härpå ha vi i »Lille Eyolf», där Eyolf drunknar i första akten och
händelsen återspeglas i de följande, för att vi skola se, vad detta
betyder som livserfarenhet för Almers och Rita. Av denna skådespelets
uppgift följa alla dess egendomligheter. Dess 3—5 akter bli endast
en utsiktspunkt, varifrån ett helt människoliv kan överskådas;
händelserna kunna vara obetydliga i sig själva, men deras samlade
betydelse ligger i att de göra det möjligt att kring dem hopsummera
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
