Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Naturalismens utbredning och omdaning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURALISMENS UTBREIDDNING OCH OMDANING.
resultaten av detta människoliv. Därför kan dramat egentligen ha
försiggått, innan ridån går upp för första akten, därför kan
förhistoriens egentliga kärna — såsom i »Gengangere» — först mot dramats
slut bli klar för oss. Därför kan det också hända, att den egentliga
yttre handlingen i sig själv är ganska meningslös som verklighet och
att den har betydelse endast såsom symbol för en bestämd tanke; men
då förnimma vi den också som idé och ej som yttre verklighet,
emedan personerna i stycket med hela sin själ klamra sig fast vid denna
dess idésida, och den upplevelsens spänning, som händelsen försätter
dem i, gör, att vi känna idén av denna yttre händelse, emedan den just
är deras själsstrids medelpunkt. Tänk på slutet av »Bygmester Solness»,
där det gäller att byggmästaren skall »stiga lika högt som han bygger».
Men ju mera ting och händelser, ja, till och med dramats egen yttre
handling sjönko i betydelse, dess större vikt kom i Ibsens drama att
ligga på ordet. Konsten i hans dramatiska diktning blev framför allt
en ordets konst. Det karakteristiska ordet blev personlighetens mest
intima uppenbarelse. Ordet kunde ge en stilla antydning om en hemlig
och dold värld, ordet hade en dubbelbotten som gav klang från både
verklighetens och idéns världar. Ordet hade över sig ett förklarande
skimmer, som kunde kasta idéernas evighetsljus över det skiftande
livets spel. Ibsen var nödsakad att begagna sig av dylika dunkelt
mångtydiga ord, därför att de och endast de kunde lösa den tvåfaldiga
uppgiften att visa händelsen som människornas egen personliga
erfarenhet och att låta oss känna dess betydelse som idé.
Så har Ibsens drama blivit ett helt och hållet inre själsdrama.
Händelsen har blivit personlig upplevelse, i den dramatiska handlingens
ställe har trätt den inre dramatiska krisen. Från de få dagar, under
vilka dessa få akter spela, se vi ut över de växlande förvecklingarna
långa människoliv igenom, och personernas intryck av vad som hänt
dem kan plötsligt bli ett helt annat än det var, personerna själva
förvandlas inför våra ögon, den skenbara tillfälligheten får en inre
nödvändighets makt. Dramat är först och främst ett förtätat extrakt av
människoliv. Men detta människoliv är samtidigt så säreget och ändå
så mänskligt djupt och sant, att vi mittunder dessa
vardagsförhållanden hava en känsla av att dväljas vid de yttersta gränser, till vilka
människoanden kan nå. Vi känna aningens spänning inför dessa dramer;
de gripa oss genom sin djupa mänsklighet, i det de tillika utmana oss
genom sin egendomlighet. I denna gestalt har århundradets åtrå efter
intensitet formats i Ibsens moderna drama, förvisso den egendomligaste
form för dramatisk diktning, som århundradet skapat.
Ännu långsammare gick utvecklingen hos den tredje romantikern,
Jonas Lie. Han hade börjat som skildrare av Nordlandet och som sjö-
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
