Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Strömningar efter naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRÖMNINGAR EFTER NATURALISMEN.
mer» få vi del av adelsmannens och den borgerliga världens olika
livsåskådningar. Den unge adlige bedragaren står inför kraschen, han vill
taga livet av sig. Men då brottet upptäckes, jagar hans älskarinna,
börsbaronens dotter, omkring för att skaffa pengar till hans räddning.
och i en mästerlig scen mellan adelsmannen och börsbaronen komma
deras olika uppfattningar av liv och död till synes. Adelsmannen fruktar
icke döden, livet betyder för honom ingenting, om det ej är identiskt
med oberoende, glans och prakt. Börsbaronen med sin robusta
livsinstinkt kan icke fatta denna tankegång. Man kommer här att tänka
på den rike borgerlige svärfadern och den adlige mågen i Augiers
»Le gendre de monsieur Poiriers. Hos Bernstein har motsättningen
mellan de båda typerna fått en djupare betydelse, enär den här är
ställd ansikte mot ansikte med döden.
På detta sätt korsa varandra i det franska dramat naturalism
och romantik, människoskildring och samhällsdebatt. Detta drama
hävdar sin position i världslitteraturen genom sina nedärvda,
traditions- och rasbestämda egenskaper, nämligen den klara tanken, den
säkra skildringen, den stolta heroismen, dess gloire-religion.
* *
Hos Anatole France möter oss dilettantismen: förmågan och
njutningen av att tänka andras tankar, förnimma andras stämningar,
tala med andras tunga, fatta deras syn på livet och likväl vara lika
litet bundna av denna som av sin egen. Här se vi ironiens frihet. Den
småler mot och åt allt, och genom småleendet är den befriad från den
tvingande makten hos det främmande; detta har ironien underlagt
sin egen andas herradöme.
Även i England möter oss dilettantismen, som där uppträder
samtidigt med naturalismens första inträngande i den engelska
litteraturen. Dess mest betydande representant är Walter Pater, vilkens bok
om renässansen enkannerligen är av grundläggande betydelse.
Dilettantismen var på modet i England från mitten av 1880-talet fram till
århundradets slut. I motsats till den franska dilettantismens negativa
och ironiska karaktär är den engelska dilettantismen en positiv
riktning, den är ett slags skönhetens religion. Man skall vara mottaglig
för och kunna fatta all skönhet — det luftigt svävande i en fladdrande
gardin såväl som ett fjällandskaps majestät. En människas natur skall
bliva känslig och fint iakttagande inför all skönhet, man skall känna
den överallt där den finnes, man skall njuta den i alla former, man skall
hylla den oavsett att den uppträder i så många olika gestalter eller
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
