Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Strömningar efter naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRÖMNINGAR EFTER NATURALISMEN.
Och i sin roman om nutida anda och kristendom, »På vacklande
grund», har han lämnat en varmhjärtad skildring av den moderne
unge mannen. Denne yngling är modern till sina idéer, men av
gammal-polskt kynne. Han är ädel och heroisk, men han saknar fast
hållning, han äger icke förmåga att vilja och att handla. Han berusas
av en tillfällig lidelse, han hetsar upp sig till trots mot samvetets röst
i hans hjärta, och för något, som är ett intet, skövlar han därmed den
kvinnas liv, som han älskar. När denna kvinna sedan blir en annans
hustru, kan han ila hem till henne, offra hennes och sin egen själafrid
genom att svärma omkring henne, dyrka och tillbedja henne och
älska henne med förmågan av en försakelse, som är osjälvisk,
offervillig till det yttersta. Lidelsen bär ömhetens förklädnad. Men det
är en ömhet, som alstrar kval och slutar med att pina livet ur
henne.
Över denna tragiska handling har författaren gjutit ett skimmer
av det blidaste vemod. Ehuru man ständigt har en känning av, att
händelseförloppet steg för steg närmar sig den punkt, där förtvivlan
måste inträda, bliva dock motsättningarna alltjämt med mild och
mjuk hand till synes utjämnade. Dessa båda goda, fina människor
genomlida sina kval med den tysta resignation, som bottnar i
förnimmelsen av att de äro av ädelt ursprung och att de känna med sig, att
även smärtans adelskap förpliktar.
* *
Roman och drama äro människoskildringens och
samhällsskildringens diktarter. Runt om i Europa möta oss i nuvarande tid
motsättningen mellan den riktning, som vänder sig utåt, mot samhället,
anklagande och dömande, och den riktning, som vill fördjupa sig
i människohjärtat eller lyfta sin människoskildring upp till ideala
höjder.
I Hollands litteratur stå vid sidan av varandra en skoningslöst
naturalistisk dramatiker, Hermann Heijermann, och en vek,
psykologisk mystiker, Fr. van Eeden.
I Italien har Verga givit en ordknapp skildring av sicilianska
förhållanden. Det är starka lidelser som äro drivfjädrar i handlingen, och
dessa lidelser te sig så mycket vildare, som dessa människor knappast
öppna munnen; de handla med sammanbitna tänder. Det vilda och
fasansfulla framstår i skildringen såsom någonting helt självklart och
naturligt. I Vergas »Röde Malpelo» är det, som om vi blickade ned i en
social avgrund. När denne gosse nattetid sitter ute och grubblar,
241
16—221098. Bing, Litteraturens inre utveckling under 19:e årh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
