- Project Runeberg -  Intuitionsproblemet : särskilt med hänsyn till Henri Bergsons teori /
42

(1912) [MARC] [MARC] Author: Hans Larsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Några av Bergsons exempel på intuitionsakter - 5

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Om jag någonstädes läst de här citerade
orden som en fristående sats, skulle jag trott
mig ha att göra med en författare som beträffande
konst vore precis av min mening. De stå
emellertid hos Bergson, i boken om Skrattet (s. 129),
och de äro, lästa i sitt sammanhang, uttryck för
en uppfattning diametralt motsatt min egen. Men
det är ju klart, att de också måste vara uttryck
för en överensstämmelse som går ganska långt.

»Mellan oss och naturen, vad säger jag,
mellan oss och vårt eget medvetande hänger en
slöja, en tjock slöja för de flesta människor, för
konstnärer och diktare en lätt, nästan
genomskinlig slöja», så falla orden som inleda det
resonemang, varur citatet här ovan är utskuret.


Vad är »diktningens slöja»? Till vardags är livet
undanskymt för oss som av ett töcken, bildligt talat, och
på så sätt, att visserligen vårt yttre öga har utsikten
fri, men själen icke kan fatta och sammanhålla allt,
icke kan se annat än här och där ett fragment av
verkligheten. Vi gå genom ett landskap som våra sinnen
uppfatta, men utan att själen öppnar sig för dess
skönhet. Och när själen öppnar sig, då manar den fram
till sig allt och ser och hör det allt tillsammans och
känner det som om en skiljevägg kommit bort. Då har
dimman lyft, dock icke fullkomligt. Allt det som själen
ser och hör är ständigt i bortglidande, gömmer sig
och syns igen, och själen varsnar framför det ett sakta
viftande, genomskinligt hölje, en rest av vardagstöcknet
— diktningens slöja.


Det senast anförda är en not ur min
»Intuition» (s. 29). Själv tycker jag, att likheten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:00:11 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/intuit/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free