Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligger en glans som är lik skimret av en vinterstjärna, och kring hennes
mun spelar ett isigt löje. Ångest och oro är vad hon skänker
människorna. Hon sysslar i mörkret, hon bygger underliga verktyg och
instrument för att narra händerna till synd och ögat till förmätenhet. Hon
lockar till svartkonst och hemliga vetenskaper, förvillar sinnena bland
deglar och retorter och för fromheten i förtvivlan med sina gåtors
an-fäktelse. — Caritas åter är "kyrkklockornas klang av maning och
väckelse, hoppets sång i dulcianer och psalterion, kyrkans andakt och
klostergårdens stillhet, glömskan som ler i bägaren och i kvinnans blick, den
ömma hand, som helår och hugsvalar och ensam icke ryser tillbaka för
slamret av den spetälskes skramla". Hon är "famntaget som står alla
öppet, bettlaren, skökan och publikanen", hon är kalken, vars tröst och
läkedom aldrig kunna förbrukas. Hon förkunnar sin avsikt att icke rasta,
förrän hon samlat alla i sin kärleks stad, inom sin barmhärtighets
ringmur.
De två mötas gång efter annan i släktets historia. Caritas talar städse
det höga allvarets straffande ord till sin motstånderska, men Scepsis svarar
blott med gåtfulla leenden och blickar som lysa av skärpa och hån.
Seklen rinna förbi, kapitel efter kapitel fogas till historien om människornas
kamp och ävlan. När Caritas började sin vandring var hon en ung
österländsk kvinna med mandelformade ögon i ett olivbrunt ansikte och
en mun, frisk och röd som ett berberisbär. När vi nästa gång återse
henne har hennes ansikte fått matronans fylliga kinder och hakpåse,
hennes kropp medeltidskvinnans egendomliga hållning med de smala,
sluttande axlarne och pösmagen. Men ännu bär hennes anlete den stora
barmhärtighetens skönhet och ögonen lysa av oändlighetsglans. — Åter
ha några sekler gått till vila och ånyo möta vi Caritas. Hon har nu
blivit en lång, mager kvinna, utan en skymt av matronans fylliga
värdighet. Hennes steg äro utan kraft och rytm. Ögonens glans har
förändrats och stegrats till den smärtsamma branden hos den som vet sig sä
ali sin kärlek på hälleberget, men som ändock sår. Läpparna röra sig i
smärtsam innerlighet, som för att löna otack med ytterligare ord av tröst
och hopp.
Scepsis bevarar däremot en oförgänglig ungdom. När de två sista
gången mötas tycks hon snarast vara yngre än någonsin, men också mera
okroppslig, ett väsen utan ben och blod, av idel leende, frost och eter.
Caritas känner, när hon möter henne, "med ens ali sin egen ålderdom,
besvikenheten av sitt fåfänga kärleksvärv och tröttheten av alla förgäves
gångna vägar". Och hon talar: "Jag har givit människorna allt, som
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
