Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunnat skänka dem tröst och lära dem förbarmande, de blä
himmels-drömmarne på guldgrund, trons sötma och kyrkans fristad . . . jag är
sången vid deras fester och befrielsen i deras glädje, vart återtaget hån
och vart framräckt handslag, den levande glädjen i skaldens ord och
världsförbättrarens system, handlingskraften i diakonissans bröst, i
nihi-listens arm, det tusenåriga ropet och de tusenåriga drömmarne om lycka
för alla. Som Elias’ oljekruka har min kärlek varit och jag har skänkt
dess rikedom med fulla händer. Och ändock synes mig ännu allt som
det var. Sorgen lika tung, nöden lika hård, människolivet lika grymt
och uselt. Lazarus och Magdalena bida olyckliga den dag i dag, som
alltid förr. Och om framtiden också skulle ändras och en lyckligare tid
spira, är det väl värt allt vad jag sett och än skall få se av blod och
tårar . . .?" — Hon strök sig över pannan med sin långa, knotiga hand,
teg ett ögonblick. Så rätade hon upp sig i sin fulla längd och medan
hennes ögon glänste med ali den stora extasens längtan och tillförsikt
sade hon: "Och ändock måste det vara saligare att giva än att taga."
–Långsamt gick hon vidare nedför gatan, på sin rastlösa kärleks
tistelväg.
Med detta slutar sagan sådan skalden ger oss den. Fram till vår egen
tid med dess mångahanda "efterkrigsproblem", dess pinande ovisshet, dess
trista stämning av ruvande pessimism och kulturskymning, fram till den
akt av mänsklighetens drama, som just nu lever på scenen, för oss
icke sagans händelseförlopp. Men det står oss ju alla fritt att dikta
vidare.
Alla ha vi förvisso mött Caritas och Scepsis därute i vår egen tid, i den
brokiga blandning av ljust och mörkt, bittert och ljuvt, kallt och varmt,
som växer inom oss och omkring oss. Men är det månne icke så, att
vi emellanåt tycka oss förnimma en obestämd, tveksamt konturerad aning,
som viskar till oss djupt ur det som är tidens undermedvetna liv och låter
oss förstå, att ur den förverkligade apokalyps, som vår generation
upplevat, skola en gång födas nya himlar och en ny jord? Har icke den
gamla sagan om Caritas och Scepsis fått ett nytt kapitel — böjer icke
dess händelseförlopp in i en ny riktning, som när strålar brytas i en
lins? Måhända är sanningen den, att Caritas blivit så gammal och grå,
inte därför att hon bär desillusionernas tunga börda genom tiderna, utan
därför att hon är symbolen av den visdom som är av evighet och evigt
förblir. Och måhända blir Scepsis ständigt allt yngre, inte därför att det
står iskyla omkring hennes gestalt, utan därför att hon är klarhet och
nykter framåtanda. En natt, när tiden ligger vaken i vånda, skall det
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
