kunnat skänka dem tröst och lära dem förbarmande, de blä himmels-drömmarne på guldgrund, trons sötma och kyrkans fristad . . . jag är sången vid deras fester och befrielsen i deras glädje, vart återtaget hån och vart framräckt handslag, den levande glädjen i skaldens ord och världsförbättrarens system, handlingskraften i diakonissans bröst, i nihi-listens arm, det tusenåriga ropet och de tusenåriga drömmarne om lycka för alla. Som Elias' oljekruka har min kärlek varit och jag har skänkt dess rikedom med fulla händer. Och ändock synes mig ännu allt som det var. Sorgen lika tung, nöden lika hård, människolivet lika grymt och uselt. Lazarus och Magdalena bida olyckliga den dag i dag, som alltid förr. Och om framtiden också skulle ändras och en lyckligare tid spira, är det väl värt allt vad jag sett och än skall få se av blod och tårar . . .?" — Hon strök sig över pannan med sin långa, knotiga hand, teg ett ögonblick. Så rätade hon upp sig i sin fulla längd och medan hennes ögon glänste med ali den stora extasens längtan och tillförsikt sade hon: "Och ändock måste det vara saligare att giva än att taga." --Långsamt gick hon vidare nedför gatan, på sin rastlösa kärleks tistelväg. Med detta slutar sagan sådan skalden ger oss den. Fram till vår egen tid med dess mångahanda "efterkrigsproblem", dess pinande ovisshet, dess trista stämning av ruvande pessimism och kulturskymning, fram till den akt av mänsklighetens drama, som just nu lever på scenen, för oss icke sagans händelseförlopp. Men det står oss ju alla fritt att dikta vidare. Alla ha vi förvisso mött Caritas och Scepsis därute i vår egen tid, i den brokiga blandning av ljust och mörkt, bittert och ljuvt, kallt och varmt, som växer inom oss och omkring oss. Men är det månne icke så, att vi emellanåt tycka oss förnimma en obestämd, tveksamt konturerad aning, som viskar till oss djupt ur det som är tidens undermedvetna liv och låter oss förstå, att ur den förverkligade apokalyps, som vår generation upplevat, skola en gång födas nya himlar och en ny jord? Har icke den gamla sagan om Caritas och Scepsis fått ett nytt kapitel — böjer icke dess händelseförlopp in i en ny riktning, som när strålar brytas i en lins? Måhända är sanningen den, att Caritas blivit så gammal och grå, inte därför att hon bär desillusionernas tunga börda genom tiderna, utan därför att hon är symbolen av den visdom som är av evighet och evigt förblir. Och måhända blir Scepsis ständigt allt yngre, inte därför att det står iskyla omkring hennes gestalt, utan därför att hon är klarhet och nykter framåtanda. En natt, när tiden ligger vaken i vånda, skall det 64