John Bartholomew Gough föddes i byn Sandgate i grevskapet Kent, England, den 22 aug. 1817. Hans far var soldat — modern, en god och älsklig kvinna, föreståndarinna för byns skola. Ynglingen lär ha tagit starka intryck mycket tidigt av miljöns romantik: smugglingen, marknads- och majfesterna, de mystiska tänkesätten och sedvanorna. Vid skolan i Folkestone, som han dock redan vid 11 års ålder måste lämna, gjorde han inga märkligare framsteg — han brottades ännu förgäves med ett lättsinnigt och oberäkneligt lynne. Då det syntes vara omöjligt för honom att få någon varaktig syssla i hemorten — och fadern, som behärskades av sorglöshet, gjorde inga nämnvärda ansträngningar för att hjälpa ynglingen tillrätta — medföljde han några av familjens vänner över Atlanten till Förenta Staterna. De anlände dit i augusti månad år 1830 och nedslogo bopålarna å Oneida County, där John Gough i början fick syssla med jordbruksarbete, som dock ingalunda motsvarade hans krafter och läggning. Han längtade efter bokliga kunskaper för att kunna tillfredsställa sina intellektuella drömmar, men då han inte vedervågade att sätta direkt kurs på målet, valde han den omväg, som han förmodade så småningom skulle föra dit. Han blev bokbindare för att dagligen få syssla med böcker. Då det kom till hans kännedom, att fadern högst otillfredsställande skötte sin underhållsplikt, skickade han respengar till modern och syskonen, och tog dem till sig. Den lilla familjen levde något så när lyckligt, under åtnjutande av en tarvlig bärgning, även efter överflyttningen till New York, så länge John hade arbete, men när detta tröt, inställde nöden sig. Under arbetslöshetsperioden dog även modern, som av nämnda olyckliga omständigheter måste begravas på fattigkyrkogården, allas vilostad den tiden, ifall nödiga medel saknades att betala en "medborgerlig" begravningsplats med. Moderns frånfälle medförde emellertid den första brytningen i sonens oroliga, på hetsigheter synnerligen rika liv. Han hade sedan barndomen varit innerligt fäst vid henne, och endast av denna anledning hade hennes bortgång blivit honom ett svårt slag, men dessutom: fjärran hennes välgörande och lugnande inflytande, begynte en mängd dåliga böjelser, som sedan födseln slumrat i hans inre, att vakna till liv. Han var en utomordentligt angenäm och eftersökt sällskapsbroder, sjöng, deklamerade och berättade historier. Hans mimik och efterhärmningsförmåga voro lysande, och därför drevs han nästan omedvetet in på aktörens vanskliga levnadsbana, ehuru dock icke för lång tid. När han tröttnat vid teatern, försökte han sig som sjöman. Men se- !9J