dan han varit med om ett skeppsbrott, som närapå kostat honom livet, återtog han sin gamla syssla, bokbindarens alltså, och gifte sig. Den äktenskapliga kärlekens band voro dock icke starka nog, att återhålla honom frän att sjunka ännu djupare, och nu tycktes ingenting i världen kunna stävja hans sämre böjelser. De förtvivlade motståndsförsök han gjorde i början, utplånades genom styrkan av den olyckliga och fördärvliga passion, som lamslagit hans vilja. Han drack dag och natt, tills hans egna supbröder, "annars föga kräsna", som han själv med en vemodig glimt i ögat brukade säga, började undvika honom, "därför att han sjunkit så mycket djupare i dryckenskapen dy än de". Under besinningens och eftertankens försvinnande ögonblick brukade han planera ganska förnuftigt för framtiden — bl. a. hade han vid ett sådant tillfälle uppsatt ett eget bokbinderi. Men ryktet om hans tygel-löshet nädde kunderna, som därigenom övergåvo honom. Vid ett tillfälle, när hans hustru reste bort till släktingar, drack han oavbrutet under tre dygn, sa att han fick delirium tremens. När kvinnan vid hemkomsten upptäckte hans fasaväckande belägenhet, insjuknade hon häftigt och dog. Härefter undvek han alla människor och var nära att förlora förståndet. Men så snart förtvivlan några minuter släppte margreppet om hans mentala liv, vankade han automatiskt tillbaka till den mörka och smutsiga kroghåla, där han tillbringade sina lediga stunder. Dä han alltid saknade medel att köpa för, måste han spela fiol och sjunga slippriga visor för de supar, han inte kunde undvara. Under denna period genomgick han förnedringens alla stadier. Det värsta hade han ännu inte råkat i: bristen på levnadsvilja. Men vintern var nära. Utan hem, utan vänner, utan en skymt av hopp längtade han efter döden. Han gick till järnvägen en mörk oktobernatt, där han, efter att ha förtärt en flaska opieextrakt, ämnade söka döden på skenorna. Men han somnade bort från alltsammans i en undanskymd vrå. När han vaknade uppsköt han gärningen till längre fram. Han saknade mod. "Mitt emot en krog i en viss stad", skriver Gough i symbolisk form om sig själv, "såg man en narraktig, fånig drinkare sitta på en låda med en slokhatt på huvudet och en fiol i sin hand, bemödande sig att frambringa sådan musik, som kunde behaga de rusiga kamrater, vilka omgåvo honom; och dessa försökte i sin tur att hoppa och dansa samt betalte den eländige musikanten med brännvin. Tvivelsutan sågo de honom med förakt och trodde sig själva vara honom överlägsna. Se blott på honom, vilken dåre! Se, hur han skrattar, då glaset räckes honom, då han för det till sina spruckna läppar och sväljer innehållet, nu stryker han sig om munnen, först med aviga handen och sedan med flathanden; vilken dum människa! Sådan var mannen och sådan var hans sysselsättning år 1840. Den mannen undertecknade nykterhetslöftet och efter någon tid var han riksdagsman. År 1848 uppsattes samme man av sitt parti som guvernörskandidat inom sin stat." 196