logen S:t Erik. Sedermera avflyttade han till annan ort och lämnade snart Godtemplarorden. Han avled i Borås den 4 dec. 1893. Oron inom det "hickmanska" lägret i Göteborg lade sig naturligtvis icke utan stimulerades snarare av uppträdena emellan Hurtig och Södermark. Oppositionen mot den förstnämnde tillväxte i styrka, och det var lätt att räkna ut att storlogemötet i Jönköping i april månad 1882 skulle bli ganska stormigt. Visserligen åtnjöt Hurtig allmänt förtroende ute i landsorten, men i Göteborg var man ytterst missbelåten med honom och då göteborgarna tack vare sitt stora antal utövade stort inflytande inom storlogen, kunde man inte så noga veta hur det skulle avlöpa. Sandbäck, som mer och mer bestämt tagit parti mot Hurtig, sökte bl. a. komma denne till livs genom att — upplösa det bolag, som utgav ordensorganet Reform, vars redaktör Elurtig var. H. lyckades dock ordna denna sak på det sättet att ett par nya förlagsmän iklädde sig det ekonomiska ansvaret för tidningen. I Jönköping gjorde oppositionen allt för att förebygga Hurtigs omval. Som hans motkandidat framfördes redaktör Ture Malmgren, Uddevalla, men denne lyckades endast samla 13 röster mot de 54 som tillföllo Hurtig. Nederlaget var ju försmädligt och Göteborgs-oppositionen under Sandbäcks ledning gjorde vad den kunde för att hämnas. Redan föregående år hade Sandbäck och hans vänner bildat den hemliga klubben "Protektor", vilken blev centralpunkten för de mot Hurtig riktade manipulationerna. Fram på sommaren 1882, dä H. befann sig på en inspektionsresa uppåt landet, började "de mest vidunderliga rykten" komma i omlopp. Bl. a. påstods det att H. rymt och tagit med sig storlogens kassa. Sedan stämningen bland godtemplarna i Göteborg på detta sätt preparerats började man planera för ett extra storlogemöte, vars uppgift skulle vara att avsätta Hurtig och utse en annan chef. Dessa planer strandade dock av den anledningen att den tilltänkte nye chefen, C. G. Carlsson, bestämt vägrade att ställa sig till förfogande. I början av juni återkom Hurtig från sin resa. Naturligtvis blev han strax underkunnig om de ärekränkande rykten som varit i omlopp om honom. Sedan det blivit till full evidens ådagalagt att Sandbäck var den som organiserat och lett förtalskampanjen, bestämde sig H. för att nedlägga sin värdighet som ordenschef för att kunna inför borgerlig domstol ställa ryktessmidarna till ansvar för ärekränkning. Den 13 juni sammanträdde V. R. och Hurtig överlämnade chefsmyndigheten åt sin närmaste man, rektor P. Joh. Bäckman. Omedelbart därefter uttog han stämning å Sandbäck och en annan ordensmedlem, f. mäklarebiträdet 295