nister Ö—d hade en 3 år förut konfirmerat mig under sin tjänstgöring i min födelsesocken Valö, och han tyckte förmodligen, att det var både djärvt och fräckt av en sådan där bondpojke, som enligt hans mening inte var "torr bakom öronen", att komma och reda ut ett sådant ämne, som vinets beskaffenhet vid bröllopet i Kana, ett spörsmål om vilket landets främsta teologer tvistat, utan att komma till någon klarhet. Den gode pastorn hade nu setat och ilsknat till och med en väldig fart sprang han upp, höjde armarna och med av rörelse skälvande stämma utbrast han: "Tyst däruppe, jag förbjuder, att det här föredraget får fortsättas, då den här yngligen ger sig in på ämnen, som han inte begriper, samt helt och hållet vantolkar den heliga skrift." Lokalen var till trängsel fylld av folk och de sutto där med gapande munnar och ögonen tindrande i skallen på dem av förundran över vad som kom åt deras fromme och beskedlige präst. Själv blev jag mera förvånad än förskräckt och hade sinnesnärvaro nog att vända mig mot prästen och säga: "Om ni har något att anmärka mot mitt föredrag, så får ni göra det, då jag har slutat, men nu är det jag som fortsätter." Pastorn lugnade sig genast och satte sig ned, varefter jag ostörd kunde fortsätta till slutet av mitt anförande. Efter föredraget förklarades ordet fritt, då pastorn uppträdde för att vederlägga mina villoläror. Nu var ju pastor Ö—d långt ifrån någon Demostenes ifråga om vältalighet och då han nu skulle redogöra för hur den där berättelsen om bröllopsfesten i Kana skulle tolkas enligt "grundtexten", så gick det ohjälpligt sönder för honom. Jag tror mig kunna våga säga, att varken han själv eller någon av de församlade begrep vad han menade. Nu började jag känna mig ganska säker i sadeln, varför jag ännu en gång tog till orda och nu hade jag god nytta av mina grundliga bibelstudier. Jag citerade både profeters och apostlars uttalanden i nykterhetsspörsmålet och jag slutade med att vända mig mot pastorn och med stor patos slunga fram: "Säg vad ni behagar, men kom inte och påstå, att Kristus var någon rusdryckstillverkare." Ja så slutade det där nykterhetsmötet, som jag ännu med en viss förnöjelse erinrar mig. 327