Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVETS IRRGx\NGAR i67
Han började skala sin apelsin och såg ej, att Yvonne
ryckte till, som om något knäckts inom henne, sjönk
tillbaka i soffan och vart likblek.
Tor, som satt bredvid henne, märkte ej heller
något.
— Det var på teaterklubben...
oktobersammankomsten, tror jag. En äldre herre, som satt snett emot mig
vid supén. Jag kunde inte ta ögonen från hans
lillfinger, det var så alldeles likt mitt. Det var en aktör
från Helsingfors... ja, Volmer Vang för resten, ni ha
kanske hört talas om honom. Han var i Stockholm på
ett par dagar för att hälsa på sin hustru och dotter,
som ä’ engagerade vid Svenskan, eller egentligen för
att skaffa repertoar åt sin teater. Ser ni, våra
Stockholmsscener ä’ som boaormen, de kunna leva på en
enda kanin en månad eller ett halvt år, om han är
riktigt fet, men teatern i Helsingfors lider av för snabb
matsmältning; efter en vecka är den tom och måste få
en ny kanin eller groda instoppad.
Under hans pladder hade Yvonne hunnit hämta sig
så pass mycket, -att hon kunde fråga i lugn ton:
— Känner du den där herr... Vang något
närmare?
— Nej, inte ett dugg, vi blevo inte ens presenterade.
Och dagen därpå reste han till sitt land igen.
Det blev tyst, medan Gunnar åt sin apelsin.
— Men hans dotter känner jag, fortfor han, det är
henne jag har fått ringen av. Jag har till och med
hennes porträtt på mig, jag fick det vid centralen, då
jag for hit. Väldigt stilig tös... och märkvärdigt
utbildad för sina aderton år. Ja, ni ska få se.
Han tog upp en liten fotografi ur plånboken och
räckte den till Yvonne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>