I ökensandens torra grus,
Trots solens brand och vindens brus,
Oick stolt en krigarskara
Framåt och visste sjelf ej hvart;
Men den var förd af Bonaparte
Och lugn i hvarje fara.
Ej modet henne felats än;
Ty fjerran ifrån fria män
Vid dödens hot i slagtningen
Kan icke segern vara.

Men se’n man tågat fram med hast,
Vid en oas man gjorde rast
Och drack ur källans flöden.
Hur skönt att under hurtigt glam
Få skaka af sig vägens dam
Och svalkas efter glödeni
Hos hvar och en var glädje spord;
Blott en emir var utan ord:
Han blifvit nyss till fånge gjord,
Fastän han trotsat döden.