Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
järnskrov. På fördäcket står en människa, klädd i
läderrock och lutar sig mot relingen: en reslig,
bredaxlad man med kantigt huvud. Med
händerna i kors på ryggen står han på sjömansvis
bredbent, fastän fartyget stampar helt obetydligt.
Då och då för han kikaren till ögonen och spejar
längs horisonten. Men vattenöknen är tom. Hans
uppmärksamhet slappnar. Trött står han och ser
på vägen, som solen tecknar på vattenytan,
denna långt bort mot fjärran lockande väg.
På fartyget är det vardag. Några passagerare
— huvudsakligast fiskare och pälsjägare med
väderbitna, skrynkliga, hårda ansikten, ordkarga
och tystlåtna som alla kustbor — driva planlöst
från skeppsbord till skeppsbord. Bredbröstade
matroser strila däcket och skura plankorna.
Emellanåt ljuder en befallning från vakthavande
styrmannen på kommandobryggan.
Den högreste, magre kapten Lyssjenko, en
ukrajnare med utstående kindknotor, kommer
sakta gående akter ifrån.
— Nå, William, hur står det till?
Mannen i läderrocken står orörlig, som
förstenad.
— Nikolaj Petrovitj...
William vänder sig raskt om.
— Vad? Å, jaså, kapten!... Titta då en gång
på denna solväg! Så vacker ser man den sällan.
Kapten Lyssjenko ser på den strålande
vattenspegeln, som fartygets bog oupphörligt skär
sönder, och säger allvarsamt:
— Ja, snart är vi vid ert nya hem. Tre timmar
till bara.
Mannen i läderrocken tar upp sitt ur.
— Det stämmer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
