Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hushållsbestyren och vandra omkring i den okända
omgivningen.
— Vi kommer att få en egendomlig källare,
sade William en dag, då han gick bort till sin
hustru, som stod på den öppna verandan. Han
skakade av jord från kläderna.
— På vad sätt då egendomlig? frågade hon.
— Därför att du säkert inte någonstans kan
finna någon liknande. Det är en riktig iskällare,
förstår du, en evig iskällare. Kom, så går vi och
tittar på den!
Han sträckte sina armar mot henne och lyfte
försiktigt den barnalätta bördan nedför
trapporna. De gingo bort till graven, som han just grävt.
— Titta! Jorden är två meter djup och
under den finns is. Evig is, som aldrig smälter.
Hon böjde sig fram över graven. Det drog
kallt från den. I de fuktiga, svarta väggarna såg
man skikt av grå is. Gravens botten föreföll att
vara av mörkt glas. William stötte med ett spett
i den. Det ljöd fast och skört...
— Det där ligger nog kvar sedan istiden. Det
kommer att bli en idealisk källare.
Vera ryste. Var det av köld?
Hon vände om och gick tigande tillbaka in
igen.
Bränningens larm och den molnfria, strålande
himmelen togo på hennes nerver. Hon satt länge
vid bordet utan att tänka, fullkomligt viljelös.
Framför henne låg den svarta skrivboken.
»Den 12 november.
I går var William åter här. Jag har lekt länge»,
läste Vera i boken. Det var icke så länge sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
