Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I vacker glidflykt svävade en stor fågel förbi.
Det var kanske samma fågel, som suttit på
blocket. Skuggan av den gled längs stranden. I väster,
nästan alldeles vid horisonten, skimrade ett
genomskinligt grått litet moln.
»Å, om jag bara kunde komma bakom det blå
en enda gång... om det så bara vore för en dag,
för en timme...»
Denna tanke hade plötsligt dykt upp och hade
redan gripit fast i henne. Hon var helt uppfylld
av smärtfull längtan... Bakom dessa blå
strimmor funnos länder och människor... och här...
här funnos endast döda klippor och det öde
havet. Var då detta fjärran borta, dött för henne,
för alltid? Skulle hon aldrig mera återse det?
Skulle hela hennes liv förlöpa vid denna kust?
Hon böjde sig hastigt mot korgen. Hon måste
hem, hänga upp tvätten, sy på mannens rock och
göra bottenreven i ordning. Hon hade icke tid att
vara lat. »Tårar skadar oss endast här...» Dessa
ord från William borrade sig djupt in i hennes
hjärna. Hon lyfte upp sin börda, men hennes ben
skakade, och blodet bultade vid hennes vänstra
tinning. Hon satte sig på en sten. »Jag sitter här
bara en liten stund, jag ska strax gå. Men mitt
hjärta måste lugna sig litet först...»
Molnet i väster blev större och steg högre upp
över horisonten. Havets grå siden var
söndertrasat. Mörka vågräckor kommo rullande.
Vera såg oroligt bort mot de avlägsna
klipporna, dit hennes man hade farit på morgonen. Vad
gjorde han där? Skulle han komma tillbaka
snart, månne?
Vinden kom stötvis, och stötarna blevo allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
