Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Modern gick bort till dem.
— Ssjomotschka! Vill du ha litet mat kanske?
Ät, min lille pojke! Jag har kokat gröt åt dig.
Barnet skakade på huvudet och började åter
gråta och jämra sig.
— Det gör så ont i mina ben. Jag vill inte ha
en lampa, jag vill ha dagen...
Hans svullna tandkött började blöda, hans
kropp blev öm överallt. Var man än rörde vid
honom, gjorde det ont, i synnerhet vid
armbågarna och knäna.
— Ge honom så mycket vitlök som möjligt och
låt honom skölja munnen med senapsdekokt,
påminde William sin hustru. Hans organism är
stark. Han klarar sig nog. Har vi mycket
kamfer kvar?
Icke ett ögonblick upphörde de två med sin
vaksamhet. Ibland var barnet bättre. Det blev
gladare och talade. Ja, en gång begärde det självt
till och med att få litet mat. Båda gladde sig.
— Ser du, han blir nog bra! Vi ska nog klara
upp det här, Ssjoma! Vi ska nog bli friska!
Fadern såg honom glatt i ögonen.
— Du är ju i alla fall en sjöman! Skäms på
dig att ligga så där!
— Vi har inte mer vitlök och mycket litet
annan lök. Jag trodde, att vi hade något i kistan,
men nu ser jag, att det inte finns något kvar, sade
Vera.
— Inte några alls? frågade William
förskräckt.
— Nej. Jag tog de sista i dag.
— Då måste jag genast i morgon fara till
lappbyn och därifrån till sjukstugan. Jag ska tala
med fältskären där, sade han bestämt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
