- Project Runeberg -  Ishavet sjunger : familjeroman /
99

(1934) [MARC] Author: Pavel Grigorjevitj Nizovoj Translator: Edvin Björk - Tema: Russia
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel VI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

händerna med staven och betäckte huvudet och
bröstet.

I samma ögonblick drog Madame Klara, som
också hade sjunkit ned i snön, i linorna. Detta
hindrade katastrofen: Mischka måste följa med
henne. William kunde hoppa upp i släden.

Renen lugnade sig snart, men en fortsatt färd
var omöjlig. Han måste åter slå upp sitt tält.

I sextio oändligt långa timmar, vilka nästan
drevo honom till vansinne, väntade William tills
snöns övre skikt hade blivit så fast, att man
kunde åka på det. Under de sista tjugu
timmarna hade han icke ätit någonting. Provianten var
slut. Även renarna voro hungriga. Om han
somnade in en smula, hade han egendomliga
drömmar: ett varmt, ljust rum, ett dukat bord med
många läckerheter, varma pastejer, utsökt,
droppande schweizerost, skinkor, ljusröda laxskivor
och många andra läckra saker. Och så i mitten
några flaskor vin. Men knappt hade han sträckt
ut handen efter något, förrän de förföriska
rätterna försvunno. Han kunde helt enkelt icke nå
dem. Eller också gick han på en åkerstig och
hittade händelsevis en korg med mat, som vid hans
beröring genast blev till stenar och jordklumpar.
Och en dröm var särskilt dum och hånfull:
William jagade en stekt gås. Nu, nu kunde han gripa
den, trodde han. Men den brunfrasiga, doftande
gåsen bredde plötsligt ut vingarna och flög
därifrån. Den flög emellertid icke långt, den slog sig
snart ned och hånade honom igen med sin
aptitretande åsyn. William vaknade, svalde hungrigt
sin saliv och förbannade...

Äntligen var snön fast, men man kunde ändå
icke åka fort. På vissa ställen sjönko djuren ned.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:02:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ishavet/0101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free