Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När hon kunde skaka av sig ångesten, gick
hon ut ur stugan. Runt kring henne en tryckande
dödstystnad... intet ljud, inte ett enda andedrag
från något levande nådde hennes öra. Överallt
stirrade mörker; ett fruktansvärt ingenting. När
den lille renkalvens bölande eller hundarnas
skällande ljöd genom denna tystnad, for hon
förskräckt samman och lyssnade, som om hon hörde
detta ljud för första gången i sitt liv. Men så blev
hon genast bättre till mods; hon och
Ssjomotschka voro icke ensamma... några kära
varelser levde vid sidan av dem.
Med förskräckelse kom Vera ihåg, att det var
hög tid att fodra djuren. Upprörd sprang hon
över gården till renen. Men den lille kalven var
ledsen: det var icke mindre svårt för det lilla
djuret än för människorna att vara ensam i detta
mörker. Den längtade efter sin mor.
— Oleska! Oleska! Vad är det, du lilla kloka
djur? Du är ju så ledsen?
Vera smekte kalven över nosen.
Oleska såg med sorgsna, förståndiga ögon på
sin matmor, nosade på hennes hand, lyfte på
huvudet och bölade likt ett barn, som ynkar sig.
Bakom en trävägg alldeles bredvid hade hon
även andra vänner: de båda hundarna. Vera
talade med dem, klappade dem och hade ett
vänligt ord till var och en av dem. Då vaknade
Ssjomotschka... och åter började pinan.
— Mamma, jag vill fara med pappa i båten...
Mamma! Blir det snart varmt? Jag vill springa
omkring i gräset... Har fåglarna kommit,
mamma?
Hans röst var svag, hans kropp slapp och
blåaktig. Han stönade oavbrutet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
