Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medan Ssjomotschka sov, satt Vera hopkrupen
med uppdragna knän på sängkanten. I timtal satt
hon så, halvklädd, okammad, med stel, till
hälften vansinnig blick. Hon lyssnade till varje ljud,
rusade upp och tryckte ansiktet mot
fönsterrutan: »Är det icke William? Är det icke han,
som ropar på hjälp? Han fryser ihjäl kanske?»
Nej, utanför fönstret tjöt stormen.
Mången gång försjönk hon i ett tillstånd av
fullkomlig apati. Hon drömde om det
förflutna... storstaden. Starkt ljus, larm, virrvarr, ett
myller av människor... Vilket intressant,
omväxlande liv!
Kapten Lyssjenko... Varför skulle hon icke
ge efter? Då... då skulle han föra henne ur
denna fruktansvärda ensamhet, bort från dessa
spöken... William?... Älskade hon honom
verkligen? Ja, hon älskade honom... Nej! Nej,
det är något annat... Hon har lämnat staden
och har följt med honom till denna isöken. För
hans skull har hon offrat hela sin ungdom, och
hon kommer kanske mer än en gång att offra
allt, hon äger, för honom! Är det kärlek?
Nej! Det är något annat! Något helt annat...
Men vad är det då?
Det är en kamp. Ett slags kamp. Den ene går
tyst och rakt mot det endast av honom själv
kända målet, övervinner hänsynslöst alla hinder, och
den andre överfaller honom lika säkert...
Sedan fyra år tillbaka för Vera denna svåra
offensiv mot sin man. Han märker det kanske
inte ens. Hon bemödar sig envist att övervinna
hans förstånd. Hon har redan stormat och
intagit många ställningar, som förut tycktes
ointagliga. Nu aktar han henne mera. I hushållet och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
