Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han kunde icke fortsätta. Barnet, som han
icke lagt märke till, när han kom in, grät i sin
lilla bädd. Vera reste sig tyst upp och började
vagga det. Kaptenen betraktade förvirrad hennes
rygg och den vackert böjda nacken med de
upplösta, blonda lockarna. Han kunde icke finna det
rätta ordet. Allt var litet och betydelselöst mot
hennes sorg, som hon gömde under ett yttre lugn.
Vera lugnade barnet och vände sig åter mot
gästen. Hon satte sig på en stol och log
smärtsamt.
— Ser ni, Vladimir Petrovitj, i stället för
Ssjomotschka har vi nu Mitja... Ett oändligt
nyckfullt barn. Han gnäller hela dagen igenom.
Han är sjuklig.
Hon böjde åter på huvudet.
Lyssjenko rörde försiktigt vid hennes skuldra.
— Vera Jakovlevna! Det beror bara på er
själv! Ni behöver bara önska det... Ett enda
ord från er... Vera Jakovlevna!
Han tog hennes hand och kysste den.
— Det är otroligt svårt för er! Och när allt
kommer omkring älskar ni honom inte. Det vet
jag. Jag är övertygad om det...
— Det vet jag inte. Kanske. Men jag kan inte.
Jag har lovat mig själv det.
— Kära... det är nonsens! Det är dumheter!
Ert liv och ert barns är mera värda än varje
hedersord.
— Jag menar inte så. Jag har inte givit något
hedersord. Men jag kan inte. Jag har inte kraft
till det... Nej, nej! Jag älskar honom ändå och
jag kommer att stanna hos honom, hur svårt det
än blir för mig! Jag ska! Jag ska!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
